Ska man inte få dansa och vara glad när bomberna faller?

När pöbeln kräver att livet ska sluta levas och leenden stelna bara för att tiderna är hårda, så tänker jag inte sitta tyst.

Ett klipp återkommer med ojämna mellanrum i mitt flöde. En ung kvinna dansar på ett dansgolv. En nattklubb, enligt texten i inlägget i Odessa i Ukraina. Hon ler och verkar ha roligt. Det är inget särskilt med själva scenen. Så ser det ut på nattklubbar över hela världen.

Jag blir inte lockad av det. Men det är inte mycket att bry sig om. Tänker jag.
Andra däremot.

Kommentarerna fylls snabbt av ilskna kommentarer. Det eskalerar fort. Titta på dem. Så här beter de sig medan männen dör vid fronten. Horor. Förfall. Förräderi. Det piskas vidare, gång på gång, med små variationer.

Somliga hävdar att sedan att klippet inte ens är från Ukraina. Kanske är det ännu ett exempel på svart propaganda, producerad för ett syfte. Svårt att veta säkert.

Men det intressanta ligger inte där.

-

Det finns något tragikomiskt i det hela. Samma människor som rasar över att unga kvinnor dansar och skrattar under ett krig vill samtidigt inte se kvinnor vid fronten. Så det alternativet går bort.