Ser vi på världen på samma sätt?

Tillvaron erbjuder så mycket för var och en av oss. Det är upp till var och en att omfamna så mycket eller så lite som de vill och klarar av. Hur jag vill leva vet jag.

Vad ser du på bilden ovan? Ditt svar skulle direkt påverka min syn på dig. Det är en viktig fråga för mig. Svaret säger mycket. Om dig. Den säger något om hur du ser på världen. Vad du ser i världen. Beroende på ditt svar vet jag var jag har dig. Och jag vet om vi är samma eller inte.

Av att läsa Guido von List lärde jag mig att se på världen med en “historisk blick”. När jag färdas genom ett landskap eller blickar ut över det från en höjd ser jag inte bara det jag ser just där och då. Jag ser – försöker se – ettusen år tillbaka i tiden. Tvåtusen. Tretusen.

Vad är de där kullarna långt borta på åkern? De ser ut att ligga på rad med jämt antal meter mellan sig. Ser de aningen hopsjunkna ut månne? Finns det stenblock i linje längre bort? Kan det ha funnits en sjö? Vad försöker tidens gång dölja för mig?

Ibland, om jag befinner mig på en sådan plats och sluter ögonen så kan jag se bilder i sinnet. Som om jag såg vad som en gång föregicks på platsen. Människor. Djur. Byggnader. Jag kan höra ord talas som jag inte förstår. Det finns en koppling mellan nu och då – och framtiden.

På samma sätt som jag ser med “historisk blick” försöker jag se med “förtrollade ögon” på världen. När jag gör det framträder Guds skapelse i all sin prakt och skönhet. Bakom den tunna slöjan finns en magisk värld. Myterna är sanna. På riktigt.

Denna tanke inspirerade till en kort dikt:

Se på världen vid,
med förtrollade ögon.
Var dag helig blir.

Därför tycker jag synd om dem som lever sina liv i världen. Som aldrig vågar se bortom nuet. Det finns minnen i blodet och vilka mysterier som tidens väv omsluter kan vi bara fantisera om. Ännu mer sörjer jag dem som sett med förtrollad blick men sakta sluter sina ögon på grund av orsaker. Jag har överseende en stund. Men sedan går våra vägar åt olika håll.

Bara den som ser på världen på samma sätt kan jag överväga att släppa nära inpå mig. Det är ett val jag gör för att min tillvaro ska vara så harmonisk och intressant som möjligt. Jag ser för många som nöjer sig med det “acceptabla” på grund av orsaker. Jag har nästan själv gått i den fällan. Men priset man tvingas betala när man inte är trogen sig själv är för högt. Ens liv kan vara magiskt. Eller inte.

Det är upp till en själv.