Samla mod och stå upp för dig själv
Det kan kosta på att säga obekväma sanningar, men det kostar ännu mer att förneka sig själv. Folks tystnad är vad som leder vår nation mot avgrunden.
Jag tillhör inte längre den skaran som tycker att var och en av oss måste vara offentliga och högljudda med vår nationella strävan. Tvärt om är det till gagn om många utgör en osynlig armé som understödjer vår rörelse. Talespersonerna för vår sak ska vara få, skickliga och känna stödet vilket gör att de vågar sticka ut hakan. Det finns ingen mening med att göra var och en till en "måltavla".
Med det dock inte sagt att var och en av oss inte har en plikt att säga vad vi tycker, att säga ifrån när dumheterna staplar sig och att stå upp för de idéer vi säger oss förfäkta. Det behöver inte vara så svårt. Det krävs inga stora utspel med retorisk skärpa. Nej, det krävs bara ryggrad.
Att göra det är en gammal sedvana hos oss. Idén om att svensken inte vågar säga sitt är en modern lögn. Ta bara orden från Eddan:
Om ont du märker,
säg, att ont det är,
och giv ej din fiende frid.
Allt handlar om i vilka sammanhang vi gör vad. Självfallet kanske du är mer försiktig på jobbet om du har en tjänst som är känslig eller om du vet att dina kollegor är aktivistiska åt vänster. Det är dock viktigt att inte kapitulera, att inte alltid hålla tyst. Det dödar nämligen själen och får ditt sinne att bli tungt.
Du måste säga nej, även om du inte framhärdar eller låter det gå till en politisk debatt. Kanske kommer något samtalsämne på tal där konsensus råder (abort är bra, vuxna transor ska hänga fritt med små barn etc.) bland dina kollegor. Du kan inte bara låta det vara. Du måste säga "nej, jag håller inte med" och känna hur stenen lyfter från axlarna.
Med släkt och familj gäller samma sak. Du är inte den som har fel eller är oanständig och du ska inte bete dig som om det vore så. Du ska vara den som är rakryggad och ärlig. Här en sanning du måste ta till dig:
Var trogen dig själv och säg alltid din sanning. De människor som vänder dina åsikter mot dig spelar ingen roll och de människor som spelar roll i ditt liv bryr sig inte om dina åsikter.
Att förlora en eller flera människor ur sitt liv – vilket många av oss som ställt oss på barrikaden gjort – på grund av ens lojalitet till folket är djupt sorgligt. Men att leva sitt liv i förnekelse och intellektuell träldom är värre.
Jag har fått höra att "dig skulle jag aldrig kunna låta träffa min familj (kollegor, vänner), dom skulle bli chockade" av människor jag tyckt om. Det är djupt kränkande. Istället för att stå upp för sig själv, sina idéer och mig i det här fallet så väljer man att kapitulera inför just den oemotsagda politiska korrekthet som driver oss mot avgrunden. Därtill är det oftast fantasifoster. När väl mod tagits så var det inte så farligt och det visade sig att till och med Magnus Söderman gick att socialisera med.
Förutom att det är principiellt rätt att stå upp för sina egna åsikter och de livsval man gör så följer en belöning på det: sinnesfriden som kommer av att veta att du stått upp för något högre, stått emot den tidsanda av medlöperi som råder. Det finns ingen starkare motiverande kraft än insikten om att du gör rätt.
Jag vill själv gå så långt att åter igen låna från Tegnérs Vikingabalk och klargöra att den som inte gör det "tar avsked från oss" eftersom det måste vara ett grundkrav att vara lojal mot sig själv.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja Härden genom att teckna en betald prenumeration. Jag "låser" så lite som möjligt men en del exklusivt material får du som tack för ditt stöd. Bland annat Högläsning vid härden.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0762475672.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare! Visst är det fler svenskar som skulle behöva läsa dem?
Ett stort tack för ditt stöd,
Magnus Söderman