Runornas sista bastion

Dalarna kallas ibland den svenska kulturens frysbox. Inte underligt därför att man i Dalarna höll ut längst med runorna.

Den äldre runraden är det äldsta skriftsystem som har belagts hos germanerna, eftersom en del återkommande symboler på bronsålderns hällristningar inte bevisats vara tecken från ett använt skriftsystem. Men under järnåldern – åtminstone från 100-talet e.Kr. fram till 700-talet – är det i vart fall belagt att de urgermanska runorna användes som skriftsystem av germanerna.

Ursprung okänt

Litet är känt om runornas ursprung, i den fornnordiska myten hävdas det att Oden är runornas upphovsman medan den moderna forskningen tror att germanerna inspirerades av de grekiska, latinska och/eller etruskiska alfabeten till att skapa ett eget skriftsystem. 

Mer troligt är det att Olaus Magnus hade rätt när han i Historia om de nordiska folken från 1555 skrev att det var goterna som introducerade runskriften i Norden. Goterna använde den äldre runraden fram till att det gotiska alfabetet skapades på 300-talet, exempelvis är den berömda Pietroassaringen från Rumänien skriven med gotiska runor. 

Goterna hade täta band i österled och därstädes – ända bort till Kaukasien och Iran – brukade de ariska folken skriftsystem som uppvisade större likheter med runskriften än de ovannämnda alfabeten. Praktiken att skriva från höger till vänster förenade också germanerna med dessa ariska östfolk, medan det särskilde dem från de sydeuropeiska folken som skrev från vänster till höger. Mot denna bakgrund torde runornas ursprung sannolikt stå att finna österut.

Äldre och yngre runor

Den äldre runraden användes över hela det germanska språkområdet, men framförallt i Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. 

I Tyskland blev den ersatt av det latinska alfabetet i slutet av 700-talet, när Karl den store påtvingade landet kyrkokristendomen. I Norden fortlevde bruket av runor under hela vikingatiden, även om runraden reducerades med åtta tecken till att utgöra den yngre runradens blott 16 runor.

När Norden under medeltiden underkastades kyrkokristendomen, började vi gå samma öde till mötes som Tyskland och det latinska alfabetet tog över allt mer, framförallt som skriftsystem för makthavarna.

Folkets skriftsystem

Hos bondebefolkningen levde runskriften kvar längre. Runorna var folkets skriftsystem, under vikingatiden hade troligen det stora folkflertalet behärskat runskrift. 

Under medeltidens kyrkokristendom kom den katolska kyrkan att motsätta sig att folket var läskunnigt; endast de med kyrkoanknytning utbildades i det latinska alfabetet medan allmänheten förbjöds att läsa Bibeln. Detta medförde samtidigt att bruket av runor kunde fortleva hos allmogen.

Runor användes på runstavar ända fram till att den gregorianska kalenderreformen 1753 gjorde runstavarna oanvändbara som evighetskalendrar, varvid bruket av dem upphörde. 

Som skriftsystem hade runskriften emellertid försvunnit långt tidigare på de flesta håll i landet. Som vardagsskrift hade runorna dominerat en bit in på 1300-talet i Sverige innan de började ersättas av det latinska alfabetet. I de mer självständiga delarna av landet levde de kvar längre, på Öland finns en inskrift från mitten av 1500-talet som visar att runskrift fortfarande användes och från Gotland finns det många bevarade ristningar som kan påvisa att runskrift användes under hela medeltiden och in i nyare tid.

Dalarna sticker ut

I Dalarna brukades runskriften än längre, ända in på 1900-talet levde runorna i en obruten tradition. När det övriga Sverige på 1500-talet nästan helt hade gått över till det latinska alfabetet så fortlevde runskriften i Dalarna, även om det latinska alfabetet påverkade de medeltida runorna så att de förändrades till en egen variant kallad dalrunor. 

Skillnaden gentemot övriga Sverige var emellertid att runskriften inte togs ur bruk i Dalarna. Användandet tycks snarare ha ökat efter reformationen och de efterföljande århundradena. Runtecknen utgjorde sålunda grunden för skriftsystemet i Dalarna under lång tid, även om det påverkades av det latinska alfabetet. 

De flesta av de registrerade dalrunorna är ristade i trä och har främst återfunnits på bruksföremål, möbler och byggnader, ofta från fäbodarna. Några finns också inristade i träd, stenar och berghällar. Vill man bese dalrunor i det verkliga livet, så finns de lättillgängliga på timmerväggarna i kyrkhärbret från 1200-talet invid kyrkan i Älvdalen, Dalarna.

Det var i Övre Dalarna (Egentliga Dalarna) som dalrunor användes som skriftsystem, den del av landskapet där kulturen även i övrigt utmärker sig som konservativ ifråga om dialekter, folkdräkter, folkmusik osv. 

I Nedre Dalarna (Dalabergslagen) finns dalrunor blott dokumenterade på Hästbergs klack i Grangärde socken, beläget i gränstrakterna mot Floda socken i Övre Dalarna. Textstycken med bevarade dalrunor återfinns annars främst från Älvdalens socken, men ett fåtal bevarade textstycken återfinns också i andra dalasocknar som Mora, Nås och Ore. Teorier har även lagts fram att Kensingtonstenen – den omdiskuterade runstenen i Minnesota, USA – är ristad med dalrunor. Skulle detta stämma så blev de sannolikt ristade av någon utvandrad dalkarl på 1800-talet.

Hursomhelst, de inhemska texter som med säkerhet skrivits med dalrunor handlar ofta om privata saker men det finns även kallelser till bystämmor, psalmer, böner och budkavlar som skrivits med runor. 

Att de flesta dalruneskrifter återfunnits i Älvdalen tyder på att runskriften användes längst där, men användandet av enskilda dalrunor som bomärken ända in på 1900-talet i övriga Dalarna indikerar att bruket av dem som skriftsystem tidigare varit spritt över ett större område i landskapet. På sina håll i Dalarna levde bruket att rista eller skriva från höger till vänster också kvar lika länge, en praktik som i stora delar av landet annars dog ut redan på vikingatiden.

Skolplikten fördärvade

Införandet av skolplikt i och med folkskolestadgan 1842 innebar att det folkligt förankrade skriftsystemet med dalrunor började trängas undan även i högborgen Älvdalen. 

Med skolväsendets utbredning tog det latinska alfabetet över och dalrunornas saga var all. 

De sista kända dalruneristningarna i obruten tradition gjordes i början av 1900-talet. Det finns några dalrunor med tillhörande årtal som ristats in i träd i en fäbod. 

Den sista av dessa inristningar är från 1909 och gjordes av en älvdalsk fäbodkulla. Utöver dessa inristningar finns det i Älvdalen även ett par bevarade vykort från 1906 respektive 1909 som skrivits med dalrunor.

Stort intresse

Runorna och dalrunorna har under lång tid väckt ett stort forskningsintresse. Efter att i hög grad ha ignorerats under den katolska medeltiden väcktes intresset för det inhemska efter reformationen. Runforskningen grundlades och de lärde undervisades i runskrift. 

Universalgeniet, göticisten och runforskaren Johannes Bureus skrev under stormaktstiden en ABC-bok i runskrift i ett led att återinföra runskriften som skriftspråk i Sverige. Försöket föll inte väl ut, men under trettioåriga kriget kom de utbildade svenskarnas nyvunna runkunskaper till användning när många officerare använde runor för att kryptera meddelanden. 

För Bureus var runorna inte bara förfädernas forntida skriftsystem, utan även en källa för upplysning och ett närmande till Gud. Hans runforskning kom att utöva stort inflytande på stormaktstidens göticistiska ideologer. Bureus intresserade sig även för dalrunorna och konstaterade att i Sverige var runorna generellt ”förgätne, så at nu nästan ingen är som rätzligha en Runabostaf eller Götha skrift kan läsa eller förstå utan allenast i Dalarne”.

Runforskningen har inte avstannat utan den bedrivs alltjämt. Nya rön presenteras med jämna mellanrum. Gällande dalrunornas tillkomst har några olika forskningsteorier presenterats på senare år. 

Enligt ett flertal forskare så skapades troligen dalrunorna i Mora på 1500-talet genom att den medeltida runskriften påverkades av det latinska alfabetet. Vissa forskare har emellertid framfört teorin att dalrunorna är ett inkommet lån från Gotland, då de i vissa avseenden uppvisar stora likheter med medeltida runor som annars bara återfunnits på Gotland. 

I andra avseenden skiljer sig dock dalrunorna från de medeltida gutniska runorna, så tanken som framförts är att det varit lärda kyrkomän som utgjort ett mellanled och förmedlat vissa av de gutniska runtraditionerna till Dalarna. 

Svagheten i denna teori är att svenska kyrkomän sannolikt hade litet kulturellt utbyte med Gotland på 1400- och 1500-talet när runtraditionerna skulle ha förmedlats, eftersom ön vid denna tid tillhörde Danmark och inte underkastades svensk överhöghet förrän 1645. 

Att några svenska hantverkare som gjutit kyrkoklockor på Gotland i slutet av 1400-talet skulle ha förmedlat en gutnisk runtradition till fastlandet, där den sedan fått spridning via kyrkomän till Dalarna, är en något långsökt teori. Helt går den väl inte att avfärda, men lika troligt är det i sådana fall att gutar på handelsresor tagit med sig sina runtraditioner direkt till Dalarna eller att dalkarlar tillägnat sig gutniska runtraditioner vid vistelser på ön.

Anledningen till att vissa forskare tror att dalrunorna inkommit utifrån är att de inte kunnat säkerställa en kontinuitet mellan de medeltida runorna och de senare dalrunorna i Dalarna. Förklaringen till detta kan vara så enkel som att de flesta runor ristades i trä och ju längre tillbaka vi kommer i århundradena, desto färre bevarade ristningar finns det i det förgängliga träet som kan påvisa en kontinuitet och lokal utveckling. 

Om Dalarnas runtraditioner härrör från inkomna influenser, så skulle de lika gärna kunna härröra från de folkungar som begav till Dalarna för att bosätta sig efter att folkungarnas uppror slagits ned på medeltiden. Dessa människor var kända för sitt konservativa sinnelag och var därför sannolikt måna om att bevara det gamla skriftsystemet, ett skriftsystem som efter reformationen kom att lyftas upp som ett inhemskt ideal av ett göticistiskt influerat prästerskap. 

Detta prästerskap kan ha uppmuntrat den dalska allmogen till att flitigare begagna sig av det redan använda skriftsystemet, men samtidigt varit behjälpligt i att utöka det med nya tecken så att de ”bokstavsluckor” som fanns i den medeltida runraden fylldes och gjorde det mer analogt med den standardsvenska stavning som skrevs med det latinska alfabetet. 

Oavsett hur dalrunorna en gång kom till, så utgör de ett fascinerande kulturarv som tack vare dess djupa rötter i forntiden berört många fosterländskt sinnade män och kvinnor.

Av Olov Andersson