På upptäcksfärd i Kaplandet, del ett
Sydafrika är själva definitionen av ordet kontrast.
Det må så vara att det inte finns mycket kvar att upptäcka. Sven Hedin sägs vara den sista som kunde fylla i tomma platser på kartan. Och nu när Google Earth gör att vi kan zooma in överallt, så är ovanstående påstående bevisat sant. Men inte för mig, inte subjektivt. Det finns massor att upptäcka för den som vill. Och Sydafrika ville jag upptäcka, så därför reste jag dit.
"Jag är inte i Sverige längre", tänkte jag innan jag ens lämnade flygplatsen. Det blev tydligt då en svart säkerhetsvakt tankspritt pekade på mig med sin automatkarbin … med pipan alltså … och leende sa: "Please sir, could you move just a bit", medan något gjordes med bankomaten jag stod bredvid.
Det var också tydligt då en stor svart kvinna, som satt på en stol vid ingången till de snitslade banorna som leder fram till passkontrollen, artigt skällde ut mig. Jag valde rätt bana, den för oss som reste med utländskt pass, men hennes arga, gälla rop var tydliga: Jag skulle gå där den med sydafrikanskt pass går. Sagt och gjort, och det gick utmärkt. Jag hade valt rätt kö enligt skyltarna, men fel enligt den afrikanska logiken som är vad som gäller just där och då.
Sist men inte minst hörde jag klickspråket användas. En man och en kvinna skred fram genom ankomsthallen, och jag fascinerades av hur de lyckades kombinera klara klickljud med vanliga ord. Det var häftigt, kort sagt.
-
Sydafrika är verkligen ordning och kaos på samma gång. Det är europeisk civilisation och dess raka motsats. Det tar ett tag att greppa och sedan omfamna. Men ju snabbare det görs, desto bättre.
Flygplatsen var ren, toaletterna skinande och alla väldigt trevliga. Att jag är vit är också väldigt tydligt. Jag kände det direkt. De svarta lever sina liv och de vita sina. De möts, men bara på ytan. Även om apartheid inte finns längre, så är segregationen total, eftersom alla parter vill ha det så.
Min best-boer-buddy Johan möter upp och hälsar varmt. Det var kanske 15 år sedan sist, och det var på tiden att jag besökte hans hemland. Välsignad som jag är, kommer min ledsagare på resan att vara Jonas Nilsson, med många långa resor i landet bakom sig.
Det märks att något hände i landet efter att det vita styret avslutades. Stora delar av infrastrukturen "flyger på ångorna" vid det här laget. Man får inte till det. Allt är lite nedgånget, som den "sämre delen av staden" hemma i Europa. Och ju vitare område, desto mer välskött är det.
Första stoppet är förorten Muizenberg. Jag har landat tidigt, så vi fastnar i rusningstrafiken. Två timmar i köer, och jag uppskattar varje minut. Under denna färd etablerar jag och Johan ett konstaterande som följer som en röd tråd genom hela resan: I Sydafrika sker "weird random shit" hela tiden.
Överfulla taxibussar, tillhörande olika gäng, som far fram i vägrenen eller utanför den. Människor som går, sitter, står, äter och till synes lever längs motorvägen är normalt, lär jag mig. Så också överfulla pickuper – bakkies – med arbetare på väg till sina jobb. Att bilen vi sitter i automatiskt låser dörren, och min väns pistol i en väska i knäet, påminner om att man ska vara försiktig, om än inte rädd.
Det är på vägen till Muizenberg jag också konfronteras med mina första kåkstäder. Jag blir chockad. Man kan se hur många bilder som helst. Men när man ser dem, verkligen ser dem, så blir man överväldigad. Hur kan någon leva där? Som svensk känns det ovärdigt på precis alla sätt. Sopor i drivor. Jag kan bara föreställa mig stanken från alla bajamajor som står uppställda. Skjul efter skjul efter skjul. Och så många människor. Jag kommer att återkomma till dessa kåkstäder vad det lider.
-
Mina ögon väljer bort kaoset och fokuserar på Taffelberget och bergen, som är fond genom hela resan. Berg överallt. De kommer att bli mina trogna färdkamrater de också.
Framme i Muizenberg. Träffar resten av gänget. Kaffe, frukost på ett trevligt kafé. Klädombyte på en parkering. Av med skorna, fram med sandalerna. Snart barfota i Atlanten. Solen värmer. Besök på apotek och en butik där man kan handla med Bitcoin. Muizenberg är en surfstad, välbärgad och vit, alltså välskött. Europa. Vi blir inte kvar där länge. Första natten ska tillbringas i Gordons Bay, i ett hus precis vid stranden.
Jag är trött. Först Arlanda till Paris, sedan 12 timmar till Kapstaden. Men innan vi åker till huset passar vi på att ta en vända in i smeten, in i Kapstaden. Jag återkommer till den upplevelsen separat framöver.
När kvällen kommer börjar mina minnesbilder bli suddiga. Jag minns solnedgången från stranden, och att få se Södra korset på stjärnhimlen för första gången. Saknar ord för känslorna som väcktes av det.
Mitt rum har AC, tack och lov. Det är tryckande varmt, och det kommer att ta ett litet tag innan jag vänjer mig. Sömnen kommer snabbt.
Fortsättning följer.