Om vi verkligen vore fascister – då skulle det märkas
Fascistanklagelserna är vardagliga. Men hur skulle det faktiskt se ut om de vore sanna?
Det är inte bara kärt barn som har många namn. Motsatsen är lika sann. Nationalist är det jag väljer att kalla mig själv, identifiera mig som med modernt språkbruk. Men det duger inte för mina motståndare. De har andra benämningar, eftersom det passar dem bättre. Och ju hemskare konnotationer, desto bättre för dem.
Sanningen har inget med detta att göra. Det är vad de vill att orden ska göra när mottagaren läser eller hör dem. ”Högerextremist” verkar vara den nuvarande benämningen, eftersom ”nazist” helt sonika inte längre går att skohorna in. Officiellt alltså. För gemene (i ordets rätta bemärkelse) motståndare är ”nazist” något man strösslar med.
”Fascist” gödslar man däremot med. Det har blivit det ord man gärna väljer från etablissemanget (från vänster till höger): från Trump till Charlie Kirk och vidare hem till Sverige – i princip varenda nationalist eller regimkritisk individ. Alla är vi fascister i någon mån. Men är det sant? Nej.
Detta nej är enkelt, tydligt och bevisbart.
Låt mig berätta hur det skulle se ut om vi vore fascister.
-
Benito Mussolini inledde sin bana som socialist och var inspirerad av den franske filosofen Georges Sorel. Sorel var först marxist, sedan syndikalist, och utvecklade en komplett idé om våldet som medel. Han hyllade klasskamp, generalstrejken och våldet som det föredragna medlet för att uppnå politisk förändring.
Detta gav genklang hos Mussolini, som såg våld som en nödvändig och legitim metod för politisk förändring – inte bara som ett praktiskt verktyg, utan som ett moraliskt uttryck för viljestyrka och beslutsamhet. Han konstaterade också att krig och kamp är naturligt, och att dessa har ett inneboende värde i sig själva.
Detta tänkande överfört till realpolitik kom från vänstern. Under "de röda åren", mellan 1919 och 1920, skakades Italien av ett våld utan motstycke: mord, sabotage, upplopp och vilda strejker avlöste varandra. Som en motreaktion mot detta föddes fascismen. Rörelsens mål var att krossa vänstern och ta makten.
Medlet var våld. Ett motsvarande hänsynslöst våld, vilket rörelsens svartskjortor villigt tog sig an. Således var våldet centralt i fascismen – precis som hos vänstern, och därtill hos staten, som brukade våld för att skydda sig.
Förlåt att jag avbryter!
Om du uppskattar att läsa mina texter och de ger dig något värdefullt, så finns det några enkla sätt att stötta mitt arbete:
⟹ Teckna en betald prenumeration – det hjälper mig att fortsätta skriva. 👌
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672 (skriv gärna “gåva”). 👍
⟹ Hjälp till genom att dela texterna vidare så fler hittar hit. 🫶
Tack för allt stöd – det betyder mycket.
/Magnus
Mellan 1919 och 1922 bedrev fascisterna systematiskt våld mot socialister, fackföreningar och journalister. Det var svar på tal, och efter maktövertagandet 1922 blev den fascistiska idén om våldet som bärare av samhället en del av den nya ordningen. Styrka, makt och våld var centralt hos fascisterna. Det kan ingen förneka.
Med detta i åtanke kan jag konstatera att den moderna vänstern på många sätt är lik den gamla. Socialdemokraterna hyllar Almatheabombarna, och slagord som ”Antifascism är alltid självförsvar” eller ”Denna maskin dödar fascister” är gångbara, accepterade och omhuldade. Fascister ska dödas. Punkt.
AFA skriver på sin hemsida:
”Vi tillåter inte fascisterna att agera ostört – inga demonstrationer, inga möten, ingen tidningsförsäljning, inga fascistiska konserter, inga fascistiska bokhandlar, utan att vi är där och bekämpar dem. Vi angriper deras strukturer.”
Vidare:
”Det innebär allt från opinionsbildande arbete, föredrag, diskussioner, skolarbete, affischering, kulturella evenemang, egna demonstrationer och blockader, till att fysiskt konfrontera fascisterna på gatorna.”
Enligt dem själva gör det dem till ”fascismens motsats”.
Dagens vänster är en spegelbild.
Men hur är det då med dagens "fascister"?
-
Om vi vore fascister – som de menar att vi är, och därmed anser sig ha rätt att ”döda oss” (och försöker med då och då och lyckas ibland) – så skulle det se väldigt annorlunda ut än det gör.
Det mesta av vår tid skulle inte handla om att producera och förmedla information via text, bild, musik eller på sociala medier. I stället skulle vi med fruktansvärd våldsamhet angripa politiker, journalister, vänsterpersonligheter och liberaler. Vi skulle inte hålla föredrag, spela in poddar eller arrangera sommarfester och trevliga sammankomster för barnfamiljer – vi skulle storma redaktioner, slå sönder möten, misshandla motståndare, bränna deras lokaler och sprida skräck på gator och torg.
Vi skulle organisera paramilitära styrkor, beväpnade och tränade för att marschera genom städer och landsbygd och slå ned varje tecken på opposition. Våra demonstrationer skulle inte behöva sökas tillstånd för – de skulle tvingas igenom med påkar och knytnävar och brandbomber. Varje gång en motståndare vågade öppna munnen skulle han behöva väga risken att få tänderna utslagna eller huset nedbränt.
Detta skulle inte bara vara ett uttryck för några få arga ungdomar eller äldre bittra män som sett för mycket och tröttnat. Det skulle vara totaliteten av vår organisering, och all vår propaganda skulle försvara våldet som metod.
Vi skulle inte sitta i bokcirklar eller ideologiska studierum och diskutera framtiden – vi skulle med våld försöka ta den. Vi skulle inte söka långsiktig folklig förankring – vi skulle försöka krossa våra motståndare, bokstavligen, så att inga andra röster återstod än våra.
Vi hade inte byggt en stabil organisering med fokus på uppbyggligt arbete, vi hade byggt en våldsapparat. Vi hade inte producerat argument, utan rädsla som gått in i märgen. Vi hade inte köpt mikrofoner eller datorer, utan knogjärn och karbiner. Vi hade inte försökt samtala och övertyga, vi hade försökt att underkuva.
Vi hade blivit det som våra motståndare drömmer om, skriver om och i grunden strävar efter att bli: en maskin som dödar fascister. Men det finns inga fascister att döda, så de stämplar var och en som inte håller med dem med ordet – och sedan kan maskinen rulla på.
-
Den nationella oppositionen är inte fascister. Inte i tanke, inte i metod, inte i handling. Våra motståndare kallar oss det ordet inte för att det stämmer – utan för att de hoppas att det skrämmer bort, och för att motivera sina egna att gå från ord till handling.
Våldet då? Nationalism är inte självförsvar … självförsvar är när man försvarar sig mot någon som försöker ta ens friheter, ens levebröd eller ens liv ifrån en.
