Om sveket mot kvinnan, beskyddarna som blundar och ett år att se fram emot
2025 avslutas dystert med allt måste gå vidare trots det.
Härden har blivit en plats där inget längre låter sig ordnas. Tankar kommer i skärvor snarare än i rader, i rörelser snarare än i resonemang. I stället för att tvinga fram en form låter jag dem ligga öppna. Sammelsurium är just detta: anteckningar, infall, fragment och förbindelser som inte alltid vet vart de är på väg. Ibland färdiga. Ibland inte. Alltid ärliga dock. Och just därför värt att dela.
Kära läsare,
2025 avslutas tungt. Mordet i Boden och mordet i Rönninge utanför Stockholm lägger ett svart filter över det som ska vara ett färgsprakande årsavslut. När själva naturen går i mörker ska jul- och nyårshelgen tjäna som en lisa för själen. Så blev det inte. Tvärtom. Mörkret fördjupades. Hopplösheten griper tag.
Det vi behöver är sammanhållning och en känsla av enighet för det ”rätta” och ”goda”. Men tyvärr blir det som det brukar bli i dessa dagar: positionering, posering och fingerpekande.
På X dök det upp många kvinnor som uttryckte sin trötthet över ”mäns våld mot kvinnor”, varpå för många ”män” kände sig kränkta och gick i svaromål. Favoriten är att det är kvinnorna som en masse röstar för den otrygghet och det våld som är konsekvensen av den förda politiken.
För andra blev det faktum att Rönninge-mördaren identifierar sig som kvinna och verkar vara i färd med att (i vart fall) byta juridiskt kön, en orsak att flytta hela fokuset till den frågan och den absurda lagändring som drevs igenom för några år sedan.
Politikerna vaknade i sin tur upp tillfälligt från julledigheten och skrev de förväntade inläggen där de visade avsky och bestörtning. ”Det ska inte vara livsfarligt att vara kvinna i Sverige”, utbrister statsrådet Strömmer och vill se en ”nollvision” gällande mäns våld mot kvinnor.
Då vaknar somliga andra till liv och tycker att det minsann är ”kvinnors våld mot män” som är det stora problemet. För enligt vissa undersökningar (och anekdotisk bevisföring) är det oftare kvinnor som utövar mindre allvarligt våld mot män i hemmet än tvärtom.
Antagligen är det sant. En örfil här, en knuff där av en uppretad, försmådd, svartsjuk eller frustrerad kvinna. Jag har varit med om det. Och jag tar det med ro. Det jag inte tar med ro är att den absoluta majoriteten av grovt och/eller dödligt våld i parrelationer utövas av män.
I grund och botten är det att jämföra äpplen med päron, och att dra upp detta när vi har två mördade kvinnor med några dagars mellanrum är osmakligt … för att inte säga omanligt.
Kvinnors våld mot män har inte varit något som vi bekymrat oss om historiskt sett. Av goda skäl. Däremot instiftades lagen om kvinnofrid av Birger jarl, och 1280 blev den bekräftad i Alsnö stadga. Dödsstraff var inte ovanligt som påföljd.
Män instiftade lagen som skyddade kvinnor. Uppenbarligen behövdes ingen lag om ”mansfrid” – eftersom det inte var ett problem. Det var inget som våra förfäder lipade om.
Nej. Sanningen är att det är mäns våld mot kvinnor som är problemet. Något vi på våra breddgrader varit medvetna om och försökt få bukt med genom hårda straff och en form av hederskultur där pojkar tidigt lär sig att man inte slår tjejer.
Att det blivit värre i dag beror på flera orsaker. Jag tror att ni som läser detta förstår hur massinvandringen påverkat. Och förlusten av vördnaden för traditionen. Vi kan lägga till feminiseringen av mannen och feminismen som politiskt slagträ. Allt spelar in. Och ja, kvinnor är oftare ”vänster” och har gått i bräschen för allt detta som gjort det ursprungliga problemet etter värre.
Detta tar somliga andra fasta på. Kvinnorna har röstat för detta och därmed får de skylla sig själva, läser jag. För många män tänker så. Fakta är fakta och det är korrekt att notera detta, och denna fakta måste finnas i analysen. Men att som man skylla på kvinnan är att helt överge sin roll som folkets beskyddare. Det är ord från feminiserade män.
-
Jag anser att mannen är familjens, samhällets och folkets beskyddare, och detta innebär att bördan ligger på oss. Vi – kollektivet män – har tillåtit det som sker i dag. Och vi tillåter det alltjämt genom att inte göra vår manliga plikt. Det är inte den manlige beskyddaren som sätter agendan, utan någon form av ”politisk” individ. Det är en räddhågad, lättkränkt och svag mentalitet som tagit över.
Man vill inte stöta sig, så man säger det uppenbara – men inte så att det förpliktigar.
Man vågar inte göra det som behövs, vare sig på ett samhälleligt plan eller privat, utan dansar efter den politiskt korrekta feministiska diskursen. Det man bör göra är att avfärda allt nonsens och agera så som man vet är nödvändigt. Mannen som är beskyddare söker inte kvinnans gunst, utan tar ansvar och gör rätt.
Men feminiseringen av mannen har kastrerat beskyddaren, och i dess ställe står en alltmer bitter typ som skyller ifrån sig. Och då hör vi: ”Kvinnorna har röstat för detta, så jag tänker inte bry mig – de får skylla sig själva.” Man kan tänka så. Det finns sorg och frustration i botten. Man kan till och med säga det i affekt. Men man kan inte leva efter det.
”Gör rätt och räds intet”, säger fädernas visdom. Det innebär att man inte ger upp. Inte ens om en lavin av dårskap drabbar. Inte ens om man står själv på kullen. Inte under några omständigheter ger man upp. Massmänniskans stöd, eller hennes hån, är ointressant. Man måste lita på den egna analysen. Man måste tro på sig själv och sin tankeförmåga. Det är inte alltid självklart, men om man gjort sin läxa, läst på och funderat både en och två gånger, så finns det fog att också säga vad man kommit fram till.
Jag är väl medveten om att vi som är intresserade och följer det som sker mer noggrant – vi som finns på X och andra plattformar – till del befinner oss i en bubbla. Folk i gemen tänker sällan som de mest högljudda på nätet. De lever i en helt annan värld, som på många sätt är som den alltid varit för de allra flesta. Hos dem traderas moraluppfattningen förhållandevis intakt, och det tar årtionden att förskjuta åt endera håll. Men moral förändras över tid. Både individens och samhällets.
Slaget om framtiden står just nu. Kombattanterna är inte den stora allmänheten. Det är det aldrig. De är fåtalet. De intresserade. Den engagerade minoriteten. Det är individer, större eller mindre sammanslutningar, tidningar, hemsidor och förlag. Det är de som söker och vinner inflytande. Kulturkriget, kort sagt. Därefter den politiska striden.
Jag har varit inne på det tidigare: Rom föll inte när folk i allmänhet blev varse att Rom fallit. Det avgjordes långt tidigare. Redan på 200-talet började man få svårt att finansiera sin armé. Korruptionen fanns på plats tidigt. Byråkratin tilltog med tiden. Splittringen mellan klasserna förvärrades. Urbaniseringen gjorde sitt.
Det är därför jag vill understryka att framtiden avgörs i detta nu. Av oss. Liten tuva välter stort lass. Men en annan liten tuva kan i sista ögonblicket göra så att lasset inte välter, utan både rätas upp och sedan finner en bättre väg.
Jag och mitt arbete är en liten, liten tuva.
Tillsammans med dig som läser blir den lite större.
Lägger vi därtill dig som läser och stöttar, så blir tuvan ännu lite större.
Jag vet att det vi gör spelar roll. Då och då hör jag av personer som på olika sätt lyfts av budskapet från härden. De har tänkt till, en pusselbit ramlade ner, nytt hopp eller mod väcktes – liv förändrades. Vi gör skillnad i det lilla, och detta lilla kan komma att spela en avgörande roll för hur saker och ting utvecklas om fem, tio, 20, 50 eller 100 år.
Det är min horisont.
Jag har hållit på med denna svenska strävan sedan slutet av 1980-talet och kan säga att det går åt rätt håll. Det tar tid, men det är okej. Allt vi gjorde genom åren – allt det som var konstruktivt och positivt, vill jag lägga till – var en del i att vi befinner oss där vi är i dag.
Och på samma sätt som vi då – med stencilerade tidningar, flygblad, böcker som ramlade sönder eftersom vi band dem hemma själva – lade grunden för denna enorma blågula maskin som är den svenska oppositionen i dag, fortsätter vi nu att lägga grunden för morgondagen. Och här vid härden görs ett grannlaga arbete.
I dagsläget är det närmare 900 personer som har en kostnadsfri prenumeration här. Det gör mig väldigt glad, även om jag vet att en prenumeration inte per automatik innebär att man läser varje ord jag skriver.
Mitt arbete med Runströms förlag är ett annat långsiktigt projekt som jag tror kommer att betyda mycket när vi ser tillbaka på denna tid och de vägval som kommer att ligga till grund för vår svenska strävan. Jag har många fler bollar i luften tillsammans med Dan Eriksson och andra. 2026 kommer att bli spännande – på rätt sätt.
-
Det är valår, och det kommer så klart att påverka mycket. Realpolitiken kommer att hamna ännu mer i fokus. Hur 2025 avslutades kommer att påverka mycket. Hittills har inte en enda politiker levererat något annat än att det är ”oacceptabelt” det som skett. År ut och år in är det ”oacceptabelt”. Ändå fortsätter det.
Och när svensken går till valurnan kommer det att se ungefär likadant ut som förra gången. Blir det S eller M (eller kanske SD) som ska försöka bilda regering? De flesta är cementerade i ett tänk och kommer inte byta parti i första taget. Jag vill ju ha fel. Jag vill att SD får 51 procent av rösterna. Med mindre än det kommer tröskverket att gå långsamt.
Men som sagt, morgondagens förändring sker i detta nu. Och det är genom kulturen som det sker. Glöm inte vad Baudelaire skrev: Det är poeten, prästen och soldaten som är de stora själarna, de som påverkar. Konstnären alltså, och den ”heliga dåren” … och krigaren.
Den tid vi träder in i kommer att vara en virvelvind. Mittpunkten kommer knappt att hålla samman, och det kommer att bli en salig röra. Politiken kommer att vara rörig fram till valet – och därefter. Men de stora förändringarna sker på ett annat plan. Och jag tror att du också känner dem, inom dig.
Jag önskar jag visste vilka drömmar vårt folk drömmer varje natt.
Jag är säker på att den kunskapen kunde avslöja vad som väntar.
För oss som står på rätt sida av historien går det utmärkt att se framtiden an med tillförsikt. Jag tror att det som är rätt och gott till sist alltid vinner. Vi är redskap. Låt oss vara villiga redskap. Redo att göra rätt och gott. Med ett leende. Med jävlaranamma. Med insikten om att livet faktiskt är vackert, att allt faktiskt vilar på rätt grund – på naturens lagar, som är Guds lagar.
Vad finns det egentligen att oroa sig över när man gör rätt och vägrar att låta sig skrämmas?
Mitt nyårslöfte till dig är därför detta:
Jag kommer att fortsätta stå upprätt, på barrikaden, med ett leende på läpparna under hela nästa år. Detta löfte är utan motkrav. Men jag hoppas att du tar rygg och att du hjälper till på de sätt du kan. Och om du inte tror att jag är rätt häst att satsa på – satsa på en annan. Men satsa. Och satsa stort.
Med det har jag sagt mitt för denna gång.
Jag önskar dig ett gott nytt år.
Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Köp min senaste bok …
