Om politikens otillräcklighet, sinnets kaos och vad vår sida aldrig byggde – men måste
Vi saknar inte röster. Vi saknar riktning. Här är några ord till dig som vill gå före.
Härden har blivit en plats där inget längre låter sig ordnas. Tankar kommer i skärvor snarare än i rader, i rörelser snarare än i resonemang. I stället för att tvinga fram en form låter jag dem ligga öppna. Sammelsurium är just detta: anteckningar, infall, fragment och förbindelser som inte alltid vet vart de är på väg. Ibland färdiga. Ibland inte. Alltid ärliga dock. Och just därför värt att dela.
Det är en jäkla röra.
Min vän D brukar påminna mig om att jag sagt att när jag fyller 50, så ska jag veta vilken väg jag tänker vandra resten av det liv som återstår. Jag trodde kanske att jag skulle tänka klarare när det börjar närma sig. Det gör jag inte. Tvärtom. Hela idén med detta sammelsurium är ju en kapitulation inför att det inte finns någon tydlig gräns i min hjärna mellan några aspekter av livet.
Det privata och offentliga; det politiska och kulturella; det andliga och materiella. De är ett och samma. De går in i varandra. De påverkar varandra. De slåss, de älskar, de kivas och de gör slut och blir tillsammans. Mitt sinne är i en stormig relation med sig självt. Men som Jane Birkin sa om förhållandet med Serge Gainsbourg: “Vem vill ha ett enkelt liv?” Hon höll ut ett bra tag. Men till sist tog det slut.
Jag och min hjärna däremot, vi kommer hänga ihop till sista andetaget.
Så jag kommer nog också tvingas kapitulera inför att det inte bara kommer fortsätta som nu. Antagligen kommer det bli värre. Allt hänger ju ihop. Allt har alltid hängt ihop.
-
Ett av de största övergreppen som den moderna världen begått mot människorna är att dela upp existensen. Att splittra vår verklighet. Att placera allt i fack. Jag förstår den praktiska nyttan. Men ändå.
Religion och vetenskap. Två skilda saker. Måste hållas separat. Framför allt vetenskapen tycker det, medan religionen varit mer ambivalent. Och ju fler vetenskaper som hittas på, desto mer ska var och en skiljas åt. Ve den som gör tvärtom.
Carl Jungs tänkande far idag långt över huvudena på de flesta inom professionen, och det rynkas på näsan åt att han var mystiker. “Psykologi är en strikt vetenskap och det finns inte plats för sådant”, har jag hört sägas. Jag förstår behovet av evidens. Därför kan det vara svårt att försvara en del alternativmedicin – även om jag själv haft otroliga positiva upplevelser av exempelvis reflexologi – och jag nöjer mig därmed med att hänvisa till miraklet som heter placebo.
Men nog är jag övertygad om att allt hänger ihop. Om det så är fotsulor och huvud. Gud och DNA. Myter och historia. Det är en helhet: den mänskliga existensen, upplevelsen och livet.
Ett samhälle är inte bara ekonomi. Inte bara demografi. Inte bara politik. Inte bara kultur. Ett samhälle är allt detta och mer därtill. Ändå är politiken det alla hänger upp sig på. Det är den politiska cykeln som dominerar. Det är den som genererar intäkter till tyckonomerna och nyhetssajterna. Den ligger som en blöt filt över allting annat. Och de enda som tjänar på det är – just det – politikerna.
Dagens politiska beslut, de som fått genomslag och påverkar våra liv, bygger på totaliteten av samhället för 50 år sedan. Dåtidens kultur, språk, underhållning och idéer inom alla områden mynnar ut i besluten vi “drabbas” av nu. Självklart finns ryggmärgsreflexer som direkt kan kopplas till aktuella händelser. Se på AR15-förbudet eller det “paradigmskifte” Tidöpartierna visionerade om. Men själva reflexen, den grundlades för årtionden sedan.
Realpolitik är i allt väsentligt både pyroman och brandsoldat i samma kropp.
Problemet är att det säljer. Det engagerar på ett sätt som helhetssynen inte gör. Så har det alltid varit. Men med de snabba sociala medieuppdateringarna börjar det bli ohållbart på ett samhällsfundamentalt plan. Och risken finns att det inte är “vår sida” som lägger grunden för politiken om 50 år.
-
Återigen.
Det är bristen på resurser.
Eftersom “vår sida” saknar såväl statligt finansierade kulturarbetare som villiga mecenater (skatten finansierar fortfarande vänsterkodad kultur, och mecenaterna ser – precis som alla andra – samhällskommenterande medier som prio ett) så är det inte vi som sätter den "kulturella" agendan för framtiden. Inte på bredden eller på djupet.
Kortsiktigt ser vi en renässans av idéer och beslut som återspeglar vår politiska ambition för 30 år sedan. Detta får också återverkningar i djupare mänskliga fenomen så klart (verkar som att allt färre vill byta kön). Men vi bygger inte om själva grundvalarna.
Ett nytt välfinansierat mediehus (100%) kommer nog kunna röra om också en bit under ytan. Alternativmedia har ritat om den realpolitiska kartan de senaste 20 åren. Politiken går på många sätt i rätt riktning. Allt det är positivt. Men också ytligt.
För ska vi vara ärliga så är det substans vi saknar. De snabba kommentarerna. Tyckandet. Avslöjanden. Sanningssägande. Allt det har vi. I överflöd numera. Det vi saknar är det som bränner till. Det som utmanar också oss själva. Det som skakar om grundvalarna men också kan stötta upp dem där det finns en konstruktion värd att spara.
För nog är det allt så att det finns en del att spara. Idén om att bränna ner allt, den håller inte. Jag vägrar bli en politisk amish, även om det vore skönare och enklare. “År då och då var peak, dit ska vi och det med basta”, är enkelt, men tokigt.
Men vad är värt att sparas? Det vet vi när vi ser vad som traderas. Som bärs vidare. Och det som bärs vidare, bärs vidare i helheten. I det mänskliga livets alla aspekter. Om 100 år finns inte de nyheter och kommentarer som produceras i parti och minut just nu kvar. Dessa är för grunda för att plockas upp i folkminnet.
Jag återvänder till treklangen strid–kärlek–konst för att åskådliggöra vad som finns kvar när vi är borta. Alla vi som just nu känner oss leva i avgörande tider kommer att blekna bort. Men verklig strid och kamp. Sann erotik och kärlek. Den flammande konsten. Detta kommer överleva.
Om du uppskattar hoppas jag också att du stöttar!
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Det är således hög tid för fördjupning.
De senaste årtiondena var loppets inledande. Vi har gått ut hårt och hållit i. Vi har sannerligen positionerat oss bra inför det som väntar. Den långa transportsträckan mot målet. Upploppet ligger långt bort ännu.
Energin som släpptes lös när startpistolen knallade måste eka inom oss och fortsätta följa med. Men vi måste anpassa oss inför det skede vi befinner oss i. Vi kan inte gå på som i början. Vi måste förankra, hålla fokus och se till att det finns mycket kvar när de sista 100 meterna återstår.
Det spelar ingen roll om vi hamnar i rejäl ledning nu. Det innebär bara att vi dränerar oss. Och jag vet, detta är det tråkigaste budskap man kan leverera … till människor som tänker kortsiktigt. Alltså inte till er, mina kära läsare. Speciellt inte till er som läst ända hit. Ni är de som kommer spela roll till syvende och sist.
-
Det finns en ansenlig skara som inser att allt faktiskt hänger ihop. Den skaran är avantgardet. Där finns potential till förändring på djupet över tid. Brösta inte upp er nu, vänner, och tänk på er som förmer än andra. Det är vi inte. Vi är som vi är bara. Och de är som de är. En himmel som alltid bara var blå skulle snart bli olidlig att titta på.
Jag tror fortfarande på Härdens folk … denna grupp av människor som läser detta och nickar instämmande. Inte i allt. Det vore en på tok för stor börda för mig att axla. Men som känner igen sig och ser det jag ser.
Du förstår sammelsurium intuitivt.
Du vill sitta vid härden och finner en röd tråd i resonemanget.
Så, vad ska jag göra när jag fyller 50?
Vilken är min väg?
Sammelsurium så klart, eftersom helheten byggs av allt.
Jag vill här ta tillfället i akt och tacka er som stöttat mitt skrivande med pengagåvor. Det är, speciellt så här i juletid, mycket uppskattat.
Och tack till alla er som prenumererar – det gör mig ödmjuk.
Besök det nya förlaget som vågar ge ut böcker av mig!
