Om krig, de sista dagarna och Lasse i berget som får en att vilja stanna kvar i skogen istället
När bomber faller och ledare rasar söker jag stillhet i skogen.
Ryssland fortsätter att angripa civilbefolkningen i Ukraina. Vit fosfor regnar ner över Kostyantynivka i Donetsk, och syftet är detsamma som när Churchill och ”Bomber” Harris genomförde terrorbombningarna över Tyskland under andra världskriget. Logiken från sadisterna är glasklar: Slakta civila på de mest brutala sätt så kommer stridsmoralen att knäckas.
Samtidigt ser jag hur USA och Israel inleder attacker mot Iran. I sitt tal lämnar Trump öppet för att slippa gå in med marktrupp, något som skulle krävas för att göra sig av med mullornas regim. Han uppmanar det iranska folket att göra sig av med dem istället. Många vill nog det, men att ta itu med regimtrogna miliser, Islamiska revolutionsgardet, regimtrogna poliser, militären och en hel säkerhetsapparat som inte har för avsikt att låta sig bytas ut … det är nog övermäktigt för dem. Och som sagt, att skicka in marktrupper med amerikanska flaggor, det lär vi inte få se. Ett eller annat specialförband med specifika mål kanske, men inte som Irak 2003. Det tror inte jag i alla fall.
Varje gång dylikt händer tänker jag på orden i Matteus 24:6: ”Och ni ska få höra om krig och rykten om krig. Se till att ni inte blir skrämda, för allt detta måste hända, men det är ännu inte slutet.”
Nej, inte är det slutet.
Snarare är det de fortsatta födslovärkarna till den nya tiden vi ser.
Jag är övertygad om att vi inte lever i de sista dagarna. Utan i de första. Vi har lämnat kaliyuga bakom oss, och att vänta på Kristus, ja, då blir det till att vänta länge. Det som skulle göras är gjort och nu är det upp till oss. Precis som Nietzsche förklarade.
Därför gick jag ut i skogen i stället.
–
På SVT rapporterade de direkt medan jag stökade runt här hemma. Kaffet bryggdes och mina friluftskläder grävdes fram. De är inte särskilt moderna eller moderiktiga. Jag ser mer ut som en trashank, och det gör mig varm inombords.
Sedan i väg, ut i skogen. Bilen parkerades och redan femtio meter in händer det som alltid händer, men som jag glömmer bort. Världen förändras. Sinnet stillas och jag känner hur blodtrycket sjunker. En fågel sjunger. I övrigt helt tyst.
När jag senare får i gång en liten eld sitter jag bara där och stirrar på den.
Fan ta Putin och ryssen och Trump och Bibi och mullorna. Fan ta varenda en av dem. ”Ledare” och politiker och bortkopplade tyckonomer och ”experter” överallt. Fan ta också Rosengård och Rinkeby och vad alla de andra områdena nu heter. Och fan ta muselmanerna … och judarna … och samerna.
Fan ta svenskarna också, förresten. Jonjävlar som inte förstår att värna eget bo. Thomas Glahn dyker upp i mina tankar. Lasse i berget därefter. Han fanns på riktigt och betydligt närmare där jag själv sitter och tänker på honom.
Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Men det är inte 1800-tal, och stater med deras institutioner och tentakler är ett faktum vi måste förhålla oss till. Den jävla Putin och Trump också. Och varenda EU-byråkrat. Det enkla skulle vara att stanna där i skogen och låta världen sköta sig själv. Men det är inte det rätta, det vuxna eller det manliga.
Så jag tänker att det finns en gyllene medelväg.
Att vara trotsig och trött på såväl överheten som folk i gemen, som Lasse i berget, samtidigt som man gör sin förbannade plikt som svensk och som karl. Det ska gå. Det måste gå.
Jag har dock ingen aning om hur. Själv pendlar jag mellan misantrop och filantrop. Dagsformen avgör hur långt min människokärlek sträcker sig. Ibland omfamnar den inte ens mig själv. Det är de dagar då jag skrattande hade välkomnat nyheten om en planetdödare för att sedan kränga av mig kläderna och springa till skogs med en pipa och en flaska gin. Andra dagar är jag ansvarsfull och uppfylld av medkänsla och vilja att stå till tjänst.
–
Medelvägen finns där. Vår svenska strävan. Denna högre sak att luta sig mot. Putinjäveln och Trumptoken och hela riksdagen kan dra åt h-vete. Folket kom före … folket kommer att överleva oss alla. Och folket är Lasse i berget och dryga stockholmare. Inte nog med det. Folket är jag också. Mig får ni alltså dras med.
Men folket är inte alla tvåbenta homo sapiens sapiens som lufsar runt på vår jord. Det är inte mullorna i Iran eller kaftanjudar vare sig i Israel eller i ”Volvo City”. För mig är det svenskar, nordbor och germaner … och denna krets kan vidgas över Europa. Sedan tar det mer eller mindre stopp.
Mot dem har jag en plikt. Inte mot varje enskild så klart, men mot ”mitt folk”. Denna plikt är som en livboj, den som får mig att stanna kvar i världen och vilja göra den till en bättre plats här och nu, men framför allt att lämna en fast grund för våra efterkommande.
Vår svenska strävan – eller vår europeiska strävan för att vara mer inkluderande – får mig därför att släppa elden med blicken, äta upp den sista korven som grillats och stega tillbaka mot bilen och den moderna världen. Jag vänder mig inte om, eftersom jag är säker på att både Lasse och Thomas står där mellan träden och skakar på huvudet åt mig.
