Om evangelium, Expo och att hålla käften

När allt omkring skriker konflikt krävs det mod att stå still. Här är några ord om att inte fortsätta vara en del av spektaklet.

dec 12, 2025

Härden har blivit en plats där inget längre låter sig ordnas. Tankar kommer i skärvor snarare än i rader, i rörelser snarare än i resonemang. I stället för att tvinga fram en form låter jag dem ligga öppna. Sammelsurium är just detta: anteckningar, infall, fragment och förbindelser som inte alltid vet vart de är på väg. Ibland färdiga. Ibland inte. Alltid ärliga dock. Och just därför värt att dela.

Mina populärkulturella referenser upphör någonstans vid millennieskiftet. Det var för 25 år sedan, snart 26. En som fastnat är från filmen Gudfadern, del tre. 1990 kom den. Det blåser upp till storm och gudfadern själv, Michael Corleone, står i köket och författar ett meddelande till utmanaren.

Gudfadern är är trött, sjuk och märkt av slitet att leda maffian. Han vill kasta in handduken, bli legal. Frustrerad utropar han: “Just when I thought I was out, they pull me back in!” Ikoniskt, med hög igenkänningsfaktor. För det är ju så att när man väl trott att man gått vidare från något man till sist klarat av att bryta med, så händer något och de jävlarna suger tag i en och drar en tillbaka.

Och är “de jävlarna” inte människor, så är det universum. Därför talesättet att en olycka sällan kommer ensam. De radar upp sig. De tränger sig på. De samlas i farstun med grinande leenden och klöser sig vidare in. Men jag är lite orättvis nu. För i grund och botten har man oftast sig själv att skylla. För man kan inte hålla käften. Man kan inte låta saker bero. Du vet, det är ganska enkelt för polisen att förhöra folk och få dem att säga för mycket. Varför? Eftersom de flesta av oss har ett behov av att fylla i, förklara, lägga till rätta. Därför är en bra förhörsledare, eller intervjuare för den delen, någon som kan hålla tyst länge. Som spelar svälta räv med objektet.

Jag har själv gått i fällan. Man sitter där med en reporter framför sig. Hon ställer en fråga. Man har ett bra, kort och dräpande svar. Tänker: nu tar vi nästa. Men det blir inget nästa. Människan är tyst. Tittar. Gör ingen ansats att gå vidare. Man är tyst själv … sedan börjar det klia i hjärnan. “Fattade hon inte?” … “Kanske ska jag förtydliga mig” … Tryckande tystnad. Innan man vet ordet av sitter man där och babblar, så de får extra minuter av klipp. Man skulle hållit käften. Det gick ju så bra. Sedan dras man in igen. Lösningen är förvånansvärt enkel. Var säker på din sak. Säg det du vill ha sagt. Låt den sedan bero och gå vidare med ditt.

Jag tar med mig det. Gör det till ett Kantskt maxim.

–

För att verkligen veta vem man är och vad man tycker måste man vara blottad, naken, transparent. Sällan gör det sig bra i offentligheten. Men också: om man befunnit sig i offentligheten så måste man köra på in i kaklet. Det går inte att välja om, i vart fall inte om man avser att behålla respekten.

Jag kommer fram till att jag ömsat skinn. Jag har lagt bakom mig. Jag har kommit fram till slutsatser. Och jag har slutat bekymra mig om hur det uppfattas. Kant igen, om att sanningen måste råda, även om sanningen bringar katastrof. Jag vill inte blidka. Jag vill uttrycka mig så sanningsenligt jag kan. I en förljugen värld känns det nästan … nobelt.

Hur passar då detta in på den rörelse jag är med och leder? Det fria Sverige, eller den skepnad denna kommer ta framöver? Mitt ansvar är att vara trogen principerna. Jag ser det som att vara kapten på ett fartyg. Det finns en kurs. Det finns ett mål. På vägen finns faror. Kaptenen måste plotta en kurs som ser till så att skeppet inte kommer i närheten av grund och oväder. Framför allt inte om det beror på att kaptenen står där vid rodret och tänker mer på hur några få högljudda passagerare ska tänka om honom, än på den stora uppgiften som tynger hans axlar.

Jag är kaptenen. Besättningen och passagerarna litar på att jag gör mitt jobb, det jag är satt att utföra. De kommer inte överösa mig med bekräftelser och beröm för att jag gör det jag ska. Jag måste lita på att de litar på mig. Och vad gäller de högljudda baksätesförarna: det är bara att slå dövörat till.

–

Om jag varit politiker så hade jag varit tvungen att ägna mig åt triangulering och att tillfredsställa så många som möjligt. Ljuga, helt enkelt. Eller lova och hoppas att jag kan leverera. Sanningen vinner inga röster.

Jag är inte politiker. Jag vet inte vad jag är, men jag vill hellre vara Merlin i Boormans film Excalibur, som skrattar galet i skogen, än valfri tillrättalagd politruk eller valarbetare. Livskraftig vitalitet. Framåtrörelse. Burdus, javisst. Sökande det konstruktiva och lämna all bitterhet och konfrontation bakom mig. Jag ger ännu ett maxim:

Den som lever i sanning lever i fred – tills freden inte längre är möjlig.

Jag vill leva i sanning och i fred. Också i denna tid.

–

För nog är det min plikt att se till så att alla de som bestämmer sig för att följa med ska få det som behövs för att resan ska bli så bra, trygg och fruktsam som möjligt? Så klart. Vår svenska strävan ska ju inte vara ett självskadebeteende.

En del av det, vilket visar sig allt mer sant, är att vare sig överdriva eller underdriva. Läser just hur göken “Peter Sweden” på X sprider att Malmö är lika illa som Bagdad. Det är så klart inte sant. Lika lite som att Sverige har fler våldtäkter än Sydafrika. Vi har stora problem. Jag har ägnat mitt liv åt att försöka förmå svensken att se såväl sin samtid som framtiden med klarare och ärligare ögon. Att jag också fallit på eget grepp och varit såväl osaklig som domedagsdum kan jag lova. Inget blir bättre av att ljuga när sanningen är illa nog. Tvärtom.

Uppenbarligen pågår det – från både Ryssland och USA för tillfället – en kampanj som går ut på att framställa både Sverige och Europa i sämre dager än vad som är sant. Sådan svart propaganda förebådade förr om åren direkta angrepp. Man ville grooma befolkningen att tappa tron på allt för att sedan välkomnas som befriare.

Jag tror inte att vare sig Ryssland eller USA förbereder den typen av angrepp. Däremot pågår ett civilisatoriskt manövrerande som vi inte sett sedan kalla krigets dagar. Jag kommer inte låta mig bli en duktig idiot genom att spela efter deras manus. Vare sig USA eller den ryska sfären har något bättre att komma med än vad EU levererar.

Vi ska inte spela på strängarna som får svartsynen att darra.

Att inte göra det är psykologiskt lika populärt som att ge ut en tidning med bara glada nyheter. Det har försökts, vill jag minnas. Den gick i konkurs. Därför krävs det att du … ja precis, du … som läst ända hit utan att topplocket rykt, gör vad du kan för att hjälpa till. Apostlarna spred “evangelium”, det betyder “glädjebudskap”.

Det är vad som krävs av den skara som vill skapa nytt och bättre. Ett glädjebudskap om att det finns alternativ.

Om du uppskattar hoppas jag också att du stöttar!

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Den rörelse jag växt upp i och varit ledande inom, kallad “den nationella rörelsen”, drev aningslöst på denna svartsyn och behandlade allt som oftast sanningen styvmoderligt. Det var som att problemen inte riktigt räckte till – alarmismen måste vara närvarande. Alltid. I efterhand har jag förstått att det ofta hängde samman med att organisatörer och ledare behövde det extra tillskottet för att garantera sin makt och sitt inflytande. Om “revolutionen” kommer inom några år så binds de troende samman, blir lojala och offervilliga.

Det var samma inom hela sfären, alla delar av den.

Lustigt nog är Expo också en del av denna rörelse. Det finns en pervers symbios i botten. Hade det inte funnits ett “nazihot” så hade redaktionen skapat ett. Och på samma sätt som de är en del av denna rörelse, är också den rörelsen en del av den vänsterextrema.

Det är en danse absurde.

Här skyller jag på den vänster som kom att segra i väst. Som kunnat sätta agendan i årtionden. Grundstommen i deras ideologi är strid och splittring. Den vänster som kom att dominera i väst har gjort konflikten till sin grundprincip. Först formulerades världen som klass mot klass, därefter som kön mot kön, senare som identitet mot identitet. När dessa motsättningar förlorade kraft återstod kampen som sådan, nu iscensatt som ett moraliskt skådespel mellan fascism och antifascism. Objektet har skiftat, ramen har bestått. Historien förstås som ett ständigt nödläge, samhället som en krigszon, människan som bärare av skuld eller offerstatus. Allt måste läsas genom konfliktens raster för att bli begripligt.

Detta synsätt kräver ständig upptrappning. När verkligheten visar sig mer vardaglig, mer seg, mer sammansatt, då räcker den inte till. Hoten måste förstoras, språket hårdnar, gränserna suddas. Konflikten blir självförsörjande. Den legitimerar organisationer, finansiering, maktpositioner och identiteter. Utan fiende löses strukturerna upp. Därför kan ingen egentlig avspänning tillåtas. Varje försök till nyansering uppfattas som förräderi mot själva motorn.

Resultatet är ett samhällsklimat där splittring betraktas som sund och sammanhållning som misstänkt. Där varje gemensam norm ses som förtryck och varje försök till ordning tolkas som ett steg mot tyranni. I ett sådant landskap spelar det mindre roll vilka färger aktörerna bär. Logiken är densamma. Kampen måste fortsätta, eftersom hela världsbilden vilar på att den gör det.

Mot detta står en helt annan förståelse av gemenskap, sådan den formulerades av Kjellén och andra stats- och samhällstänkare före den ideologiska polariseringens tidevarv. Där ses folket inte som ett slagfält mellan intressen, kön eller identiteter, utan som en levande helhet. Ett folk är inte summan av sina konflikter, utan resultatet av långsam samverkan, delade erfarenheter, gemensamma plikter och ett gemensamt öde. Spänningar finns, men de förstås som något som ska hållas inom ramen för helheten, inte drivas till bristningsgränsen.

Folkgemenskap i denna mening förutsätter kontinuitet och ansvar, snarare än mobilisering och alarmism. Den kräver institutioner som dämpar motsättningar, sedvänjor som binder samman generationer och ett språk som söker sammanhang före skuld. Staten och samhället uppfattas som organiska ordningar som växer fram ur folkets liv, inte som verktyg för permanent kamp. Målet är stabilitet, tillit och långsiktig livsduglighet, inte ständig agitation.

Den nationella rörelsen hamnade därför fel redan från början när den anammade vänsterns dikotoma tänkande. Genom att acceptera konfliktlogiken – vi mot dem, krigstillståndet som norm, det ständigt annalkande avgörandet – gjorde man sig beroende av samma föreställningsvärld som man sade sig bekämpa. I stället för att erbjuda ett alternativ till splittringen blev man en spegelbild av den. Det som kunde ha varit ett projekt för sammanhållning, ansvar och kulturell mognad reducerades till ännu en aktör i konfliktens kretslopp.

–

Därför krävs det att vi vandrar vidare genom att först ta ett kliv åt sidan. Bort från samma gamla hjulspår. Bort från denna destruktiva kvarleva av kamp och strid som grund. Vi måste tänka om. Tänka rätt. Sedan omvandla det i praktik.

Det är ett arbete för dem som har modet och integriteten. För på alla sidor i denna konfliktlogik finns det många som aldrig kan acceptera något annat. De vill egentligen inte att vi som samhälle ska komma någonstans. De kräver konflikten som heroinisten kräver sin fix.

Därför kommer de göra allt för att dra oss tillbaka in i den världen igen.

De ska inte lyckas.

–

Om jag ska vara kapten på någon skuta, så kommer kursen läggas så att den inte riskerar passagerarnas säkerhet mer än absolut nödvändigt. Och jag kommer välja försiktighet framför poserande. Därtill vill jag att resan ska vara trevlig, även om den går över ett stormigt hav. Så jag parerar vågorna, jag lägger om kursen så vi finner lugnare vatten. Kanske tar det längre tid att komma fram. Och? Det viktiga är att vi kommer fram.

Så hoppa på och häng med … eller inte.

Diskussion om det här inlägget

Redo för mer?