Om ett besök i Göteborg och att hålla tal medan det regnar stenar

Vi tänkte att Järntorget i Göteborg skulle vara en utmärkt plats för demonstration och tal. Vi hade inte fel, men det gick inte enligt plan.

Jag minns inte varför vi bestämde oss för att genomföra en demonstration den där novemberdagen i Göteborg. Antagligen hade vänstern för sig något, eller så var det något multikulti-spektakel som gick av stapeln. Vad var då bättre än att dyka upp och förgylla tillvaron för den svenskfientliga pöbeln, tänkte vi ungefär.

Dagarna innan minns jag att vi resonerade fram och tillbaka om hur vi skulle anlända till platsen. Min idé var att ”landsätta” med bil rakt in i lejonkulan. Så många bilar vi har, fyra personer hoppar ur varje bil. Det är första vågen. De får hålla ställningarna. Sedan kommer vi med våg två och tre och så vidare tills det är klart. Jag hade för avsikt att vara med i första vågen, men min plan röstades ner. Kanske klokt i efterhand.

Järntorget och gatorna däromkring var – kanske är de fortfarande – platser med stark vänsternärvaro. Bland annat finns Kommunistiska partiets Marx-Engels-hus på Fjärde Långgatan. De visste att vi skulle komma så vi räknade med att motståndet skulle vara kompakt.

-

Året är 2003 och Svenska motståndsrörelsen, som jag då är medlem i och – vill jag minnas – därtill medlem av riksledningen för, har skruvat upp tempot rejält. Det sker mycket aktivism och själv är jag just då boende i Skara och i allra högsta grad delaktig i att planera arbetet. Vi rekryterar, vi anordnar tidningsförsäljningar på gator och torg och så blir det många resor för att hålla tal och föreläsningar och träffa lokala medlemmar.

Vi har ännu inte genomfört några egentliga demonstrationer, men enligt mig och några till i riksledningen är tiden inne. Klas Lund, som är ledare för organisationen, håller inte med. Tvärtom argumenterar han för att vi inte kommer tjäna på denna höjda svansföring i längden, utan att den kommer slå tillbaka mot oss.

Vi andra lyssnar inte på det örat och han väljer att inte framhärda. Däremot vill han tydligt markera och väljer därför att inte delta själv när vi ska till Göteborg.

Till en början har vi ansökt om att få hålla ett möte i Folkets Hus vid Järntorget, men ansökan avslås. Det var ingen överraskning. Vi ska tystas. Som svar beslutar vi oss istället för att genomföra en manifestation utomhus, utan tillstånd. Vi tänker inte vara tysta.

Det är också första gången organisationen öppet annonserar en manifestation via hemsidan. För en rörelse som dittills varit sluten och försiktig med offentlig information är det ett tydligt steg. Ett sätt att signalera att vi tänker ta större plats.

Det visar sig senare att Klas hade helt rätt.

Men det är en annan historia.

Jag tillbringar natten före demonstrationen i staden. Antagligen sover jag hos någon ur riksledningen som bor där, men jag minns inte säkert. Jag vet att vi är vakna sent och finslipar planerna. Man är alltid uppsluppen innan man ska ut på gatan. Det är så mycket som kan hända, så mycket som kan gå fel och det kan bli farligt om man har otur. Pöbeln tar fram det sämsta hos oss alla.

Samtidigt är det viktigt att göra sin röst hörd. Vi känner det särskilt starkt eftersom vi har så mycket emot oss. Att gå ut på gator och torg och ställa till med en herrans massa liv är enda sättet för oss att nå igenom bruset och få ut vårt namn i media.

Och liv tänkte vi allt ställa till med.

Inte genom att attackera motståndare eller ordna upplopp. Genom närvaro. Det räckte gott och väl. Om några sedan bestämde sig för att ge sig på oss tänkte vi inte låta det passera. Självförsvar – med emfas – var en stående order.

-

Vi samlas en bit från Järntorget. Vi är ett hundratal och jag är nöjd med uppslutningen. Manifestationen var offentliggjord i förväg via hemsidan, men vi hade inget tillstånd för att vara där ute på gatan. Någon egentlig dialog med polisen fanns inte heller. Vi samlas, formerar oss och börjar gå.

Snart tar det stopp. Polis står i vägen.

Vi är inte nöjda, men beslutar att göra vad vi kan av situationen. Polisen tänker inte släppa fram oss till Järntorget och styr istället bort oss mot Första Långgatan.

Jag läser senare i Expressen om händelsen:

”Polisen spärrade av Första Långgatan med en buss och flera polisbilar, vilket innebar att spårvagnstrafiken där fick läggas om. Drygt hundra poliser fanns på plats.”

Bra.

Vi syntes. Vi hördes. Vårt namn skulle spridas vitt och brett.

Det var vad det handlade om och målet var redan uppnått.

I min innerficka hade jag ett tal förberett. Om tillfälle gavs skulle det hållas. Vi stod på Första Långgatan. Framför oss fanns våra motståndare. De var arga och betedde sig som brukligt. Mellan oss stod polisbussar och spärrade av. Några av konstaplarna stod vända mot oss. Andra mot andra sidan. Klassiskt upplägg.

Jag minns att jag pratade med en dialogpolis, eller i vart fall en polis som sköter dialogen. Vi kommer ingen vart med varandra. På den tiden var jag väldigt ointresserad av att prata, av samförstånd och att nå lösningar. Att ge efter var att ge upp. Och jag var trött på att alltid ge upp och låta vänstern få göra som de ville.

Hellre då att vi tog oss an både polis och vänsterextremister, så fick det gå hur som helst.