Om det förlorade folkliga alternativet
Behovet av en svensk höger med ryggrad är skriande. Finns viljan så finns alla förutsättningar för en vettig väg framåt.
Den svenska högern har inte bara förlorat kontakten med sina rötter – den är inte ens höger längre. Efter decennier av anpassning till liberalismens språk och världsbild har den blivit en blek förvaltare av samma ordning den en gång utmanade. Men i glömskans jord spirar också möjligheten: att återfinna det rotade, det ansvarstagande och det genuint svenska.
Bästa läsare,
Jag har tänkt mycket på politik under de senaste veckorna. Ideologier. På höger och vänster och svensk socialdemokrati. Sossesverige är kanske det bästa exemplet på en socialdemokratisk stat vi kan finna. Det är först på senare tid som sprickorna i fasaden – alltså arvet efter sossestaten – blivit tydliga. Under lång tid var i princip alla övertygade om att Sverige var ett mönsterland. Att historien upphört här. Att utopin nästan var uppnådd.
Orsaken till socialdemokratins framgång var till stor del att den usurperade beståndsdelar från en helt annan sida, vilket gjorde den robust och uthållig. Man tittade på Unghögern och bonderörelsen; senare på nationalsocialisterna i Tyskland och fascisterna i Italien. Makt kräver pragmatik, och det fanns en insikt om att sovjetisk socialism inte var en framgångssaga.
Men socialdemokratin är marxistisk i grunden. Den är materialistisk. Den är driven av konflikt. Klasskamp. Och en djup avsky mot aristokrati, auktoritet och själva idén om att människor faktiskt inte föds som tomma blad. Detta delar den med dagens liberalism. På ytan kan det verka som ett underligt samboskap. Men ser vi till idéernas utfall, så krokar de arm.
I båda fallen reduceras människan till ett socialt projekt. Hon är formbar i teorin men misstänkliggjord i praktiken. Allt som antyder arv, hierarki, tradition eller nedärvda skillnader måste därför förklaras bort eller brytas ned. Socialdemokratin gör det genom kollektivet och staten, liberalismen genom marknaden och individens påstådda valfrihet. Metoderna skiljer sig, men målet är detsamma: att lösa upp det givna till förmån för det konstruerade.
-
Därför blir jag inte förvånad när Timbros Andreas Johansson Heinö i Agenda framstår som livrädd inför risken att liberalerna åker ut efter valet – om det innebär en fortsatt högerregering utan L, vill säga. Liberalerna behövs för att balansera högern. Detta är de mer liberala inom både M och KD överens om.
Den sista riktiga högerregeringen, utan inblandning av modern liberalism, var Lindmans regering 1928–1930. En regering med SD, M och KD skulle kunna öppna upp för något intressant: en möjlighet till en renässans för en klassisk svensk höger.
Det fanns högermän i Sverige som såg vartåt det barkade, dels strömningarna inom Allmänna valmansförbundet (AVF), dels pressen från arbetarrörelsen och den internationella socialismen. AVF kapitulerar i tre steg.
Den första verkliga eftergiften sker åren 1907–1909, när Lindman genomför rösträttsreformen. Den var taktiskt motiverad – hellre reform än revolution – men följden blev större än avsikten. I och med reformen accepterade högern de liberaldemokratiska spelreglerna som princip. Därmed inleds förskjutningen bort från stånd, ansvar och hierarki och mot abstrakt jämlikhet inför systemet. Det är ännu ingen full seger för liberalismen, men dörren står öppen.
Den verkliga kapitulationen kommer 1920–1921, när allmän och lika rösträtt införs fullt ut. Från denna punkt finns ingen återvändo. Den gamla högern accepterar att den inte kommer kunna regera på egna villkor. Politiken omformas till ett spel om majoriteter och röster. Samhällsordning ersätts av opinion. Konservatismen lever vidare, men främst som tonfall, symbolik och temperament snarare än som en bärande samhällsfilosofi.
Den slutliga omvandlingen sker 1934, när Allmänna valmansförbundet ombildas till Högerpartiet. Det framstår som ett organisatoriskt steg men markerar i själva verket ett ideologiskt erkännande. Ståndstänkandet betraktas som avslutat. Hierarki kan inte längre försvaras öppet. Nation, kyrka och auktoritet måste underordnas ett demokratiskt språkbruk som sätter procedur före innehåll. Från denna punkt blir högern reaktiv snarare än normskapande. Den ägnar sig åt marknad, effektivitet och förvaltning, medan frågan om civilisationell ordning lämnas obesvarad.
Efter detta är högern bara en falang av liberalismen. Framför allt efter 1945, då inget var viktigare än att undvika alla återfall i det som stämplats som auktoritärt, hierarkiskt eller nationellt. Erfarenheten av kriget gör liberalismen till moralisk överideologi – inte bara ett politiskt system, utan ett samvete. Allt som luktar ordning, arv, rang eller kollektiv identitet blir misstänkt. Högern anpassar sig, internaliserar skulden och lär sig tala liberalismens språk för att alls få finnas. Därmed upphör den att vara ett alternativ och blir i stället en förvaltare av samma världsbild, med något stramare budget och något lägre tonläge.
Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Det finns i dag en dragning åt höger bland ungdomar i Sverige. Det är sunt och bra. En gryende skepsis mot den etablerade politiska ordningen och vad den faktiskt leder till gör att man söker det som inte är detta. Och det som lyser tydligast då är högern. En höger befriad från modern liberalism.
Jag är säker på att svaret finns hos den gamla Unghögern. Deras strävan efter ett folkhem, men inte på socialistisk grund, är i linje med svenskens mentalitet. Svensken önskar en handlingskraftig auktoritet som tar itu med sådant som hör kollektivet till, men som lämnar individen fri att söka framgång, lycka och liv. I grund och botten kräver vi att var och en tar ansvar och gör sin plikt. Men vi kräver också att staten svarar upp mot de grundläggande ansvarsområden som är nödvändiga för ett fungerande samhälle.
Med socialisterna på ena sidan och liberaler på den andra fanns länge inget vettigt alternativ. Däri ligger SD:s framgångar. De är – eller var – inte som de andra. Problemet som jag ser det är att Åkesson hyllar Per Albin Hansson, inte Kjellén och Norström. Det är det gamla sosseriet, inte dåtidens Unghöger, man fastnat i. Och socialdemokratin är en fiende till människan på ett existentiellt plan – något den delar med dagens liberalism.
-
Högersvängen i dag beror, som sagt, på att man inte vill ha det som är. Men den moderna högern är marinerad i nästan 100 år av anpassning, vilket gör att den står på gungfly. Till och med Roger Scruton gör dagens “konservativa” nervösa. Och någon egentlig koppling till högermännen som såg det komma och försökte visa en annan väg finns inte.
Man är fortfarande livrädd för vänsterns och liberalernas stämplar. Eftersom “högerextremism” likställs med allt ont, vill man helst slippa att ens hamna i närheten. Men att inte vara vänster, liberal – och därmed en av Sveriges dödgrävare – innebär att man är höger. Och det med besked.
Jag vidhåller samma sak som jag har förfäktat sedan 2010, då jag lämnade en mycket snäv och intellektuellt hämmande politisk miljö bakom mig: Vi måste gräva där vi står.
Detta har varit den svenska nationella politiska rörelsens främsta hämsko.1 Vi har sökt svar utifrån, så även i början av 1900-talet då man hänfördes av europeiska nationalistledares framgångar i att hantera det bolsjevikiska hotet och skapa framåtanda och hopp hos sina egna folk.
Det som en gång fanns på bordet var fröet till en svensk folklig höger, fast förankrad i vårt eget kynne och i det som fungerar över tid. Samtidigt var den realistisk inför de sociala utmaningar som följer med den moderna världen. Och det är precis det som behövs i dag.
När allt fler inte vill vara det som uppenbart inte fungerar, så måste en verklig opposition fylla detta tomrum med något annat. Däri ligger din och min uppgift: att gräva där vi står och finna vägen framåt.
För egen del gör detta mig entusiastisk – inte bara finns en stabil politisk grund att stå på, därtill har vi en fantastisk, levande och stark folklig kultur som hör till. Inte fastlåst, inte steril, utan nyskapande och utforskande.
En förankrad realism och färgsprakande folklig kultur är beståndsdelarna i den svenska höger vars frön planterades i den svenska myllan i slutet av 1800-talet och framåt under några decennier. Det vi lever i nu är den samhälleliga skogsbrand som är nödvändig för att dessa frön ska blomma ut.
Hur spännande är inte detta att vi får vara med om?
Till nästa gång, allt gott …
Jag skriver politiska nationella rörelsen för att särskilja den från den subkulturella nationella rörelsen. I den subkulturella delen lägger jag de destruktiva uttrycken, som handlade om "uppror" likt punken. Medan den politiska nationella rörelsen var (och är) ett politiskt projekt.