Om att målet inte är målet – och att just det kan ta oss hela vägen

Det är inte i segern vi formas, utan i strävan. Och jag börjar tro att det är nog.

Härden har blivit en plats där inget längre låter sig ordnas. Tankar kommer i skärvor snarare än i rader, i rörelser snarare än i resonemang. I stället för att tvinga fram en form låter jag dem ligga öppna. Sammelsurium är just detta: anteckningar, infall, fragment och förbindelser som inte alltid vet vart de är på väg. Ibland färdiga. Ibland inte. Alltid ärliga dock. Och just därför värt att dela.

Bästa läsare,

Introspektion är nödvändigt för den som vill resa sig över sig själv. För den som vill ta kontrollen och bli mer än vad hon är. Det är ett grundkrav för att bli hel. Terapi kan vara en bra idé när man vill lära känna sig själv på riktigt. Med måtta. Jag hörde nämligen om psykologer som varnade för att de blev beroende av sina patienter. Att de inte ”botade” dem utan bara såg till att hålla terapin igång, till glädje för patienten som kunde behålla sin snuttefilt.

Terapisamhället således. Där vi inte vill lösa något egentligen. Bara prata om det. Inte gå vidare. Gå i cirklar däremot. Ändlösa cirklar av självömkan, för det är vad som blir av det. Det är lätt hänt. Jag dömer ingen. Att vara människa har aldrig varit särskilt enkelt och det blir inte enklare ju längre tiden går, desto modernare vi blir.

När det är dags att ta itu med sig själv, så kan det vara bra med lite hjälp på vägen. Goda vänner är ett första steg på vägen. Men för att inte tynga ner dem, så kan man gott och väl vända sig till professionen. Det kan vara en bra präst eller någon som studerat och intresserat sig för det mänskliga psyket. Jag har egen erfarenhet av en väldigt bra samtalsterapeut. En sådan där robust själ, ointresserad av nonsens och inte rädd för att faktiskt ta ledningen när det behövdes.