Om att inte få välja sitt eftermäle – men ändå säga och göra det som krävs

Vi ska inte leva för applåder eller godkännande, utan för det som är sant, nödvändigt och större än oss själva – även när eftervärlden glömmer, misstolkar eller hånar.

Härden har blivit en plats där inget längre låter sig ordnas. Tankar kommer i skärvor snarare än i rader, i rörelser snarare än i resonemang. I stället för att tvinga fram en form låter jag dem ligga öppna. Sammelsurium är just detta: anteckningar, infall, fragment och förbindelser som inte alltid vet vart de är på väg. Ibland färdiga. Ibland inte. Alltid ärliga dock. Och just därför värt att dela.

God morgon, god dag eller god kväll …

Evert Taube såg sig själv som poet i första rummet. I dikten Tillägnan öppnar han med orden:

Jag är poet. Jag gycklar ej med orden
fast jag är mera känd för glada visor
om dans och lustig älskog än för djupa
och doktorala ting i diktens form.

Men för eftervärlden blev han trubadur.

Ett liknande öde, men etter värre, drabbade också Hermann Hesse, vars författarskap är mystiskt och djupt filosofiskt. Till Miguel Serrano sade han några år före sin död:

”När jag har gått bort kommer en sammansvärjning, där köttets söner deltar, att förvanska mig genom att försöka knyta mig till negermusik, droger och sexualism. De kommer att göra mig till en serietidningsprofet och kanske till och med ge mig en hedersplats i Disneys Valhall. Men jag kommer att överleva allt detta. För jag är en minnesångare som har sjungit i kod, och jag bär också Goldmunds gyllene svärd, vid namn Minne – ’Blodsminne’.”

Han fick rätt.

Han förvandlades till en estetisk accessoar för drogliberal kultur, till en meme. Siddhartha blev en feelgood-bok. Stäppvargen blev ”rebellisk livsstil”. Det existentiella allvaret förflackades. Hans djupare lager – disciplinen, askesen, den inre kampen, det europeiska arvet och den mänskliga prövningen – har blekts av modernitetens kreatur.

Vi får inte välja vårt eftermäle. Något de flesta inte bryr sig om. De är nöjda med att dansa in på livets scen, virvla runt några år, för att sedan sakta in, stanna upp och se ridån gå ned medan ljusen släcks.

Andra dansar för applåderna. För att vinna gillande. För kvinnornas gunst eller männens blickar. Föreställningen handlar om bekräftelse. Den blir central. Men även den som vunnit sådan finner att lamporna släcks när ridån går ned … och publiken lämnar sina stolar.

Ingen vet vad det blir av någon av oss.
Vi tror, vi antar, vi hoppas.

-

Därför kan vi inte leva för det som komma skall. Vi kan konstatera att domen över den döde kommer att stå sig. Vi kan anta att det goda eftermälet blir kvar ett tag. Vi kan hoppas på en ”pie in the sky when you die”, men det är ett hopp och inget mer.

Men betyder denna ovisshet att vi ska tillåta oss falla tillbaka till ett materialistiskt vardande? Att vi gör bäst i att kasta tron på något bättre (eller mer intressant) på skräphögen – alltså göra det den moderna världen vill förmå oss till?

Nej.

Nej och åter nej.

Inte jag. Inte vi som menar att världen kan förändras genom magisk idealism.

Idealismen verkar genom själen, inte genom system. Därför finns hopp om idealismens renässans så länge det finns människor som äger själ. Vi formar historien genom andlig disciplin. Genom att göra rätt. Genom symbolik. Genom konst. Och genom vilja.

Det må vara att vi lider under masskulturens tryck och administrationsväldets bojor, att livet reducerats till konsumtion och teknik. Och? Vi står modigt upp för en förlorad europeisk hållning: att människan kan höjas – och med henne hela civilisationen.

Likt Novalis tror jag på förvandling genom inre insikt.
Precis som Hölderlin menar jag att poesin är Guds ord.
Konsten är Graal.

Det handlar om viljan till makt – att övervinna sig själv. Och det handlar om att vara beredd att betala priset för det. Där har du Harry Hallers öde förklarat. Inte som en rebell, utan som en prövad människa i kamp med sin egen själ.

-

Utan att tveka erkänner jag att jag saknar respekt för den som inte försöker resa sig över sin samtid. Inte den som inte lyckas … utan den som inte ens försöker. Att misslyckas applåderar jag. Att krascha och brinna upp är kanske till och med mer värdefullt än att lyckas. Men den som inte ens försöker – den som rycker på axlarna, knäcker en bira och slänger upp fötterna på bordet medan teven flimrar … och därmed väljer att vara en apa, inte en människa. Respekt förtjänas. Den fås inte till skänks.

Precis som Taube, som var “mera känd för glada visor om dans och lustig älskog”, måste samtidens minnesångare acceptera att de inte kommer att förstås fullt ut. det är ju knappt de förstår sig själva. Deras skrivelser blir närmast koder – utan att det eftersträvas.

Vare sig du behandlar politik, religion eller konst står valet mellan att tilltala massan, kultureliten eller ingen av dem – eftersom du ställer dig i solen och är beredd att bränna dig. Masskultur behövs, och bättre är det om en av oss ger sig i kast med den, än att den uppgiften tillfaller valfri konstfackare. Att söka elitens godkännande? Nej tack. Att tilltala massan är betydligt mer genuint än att tilltala eliten. Möjligen kan man glädjas över ett erkännande av hantverkskunnighet. Men därutöver: nej.

Det handlar inte om att vara missförstådd. Tvärtom. Jag vill att kultureliten förstår mig – och därför tittar bort. Jag vill att kulturarbetarna, som uppbär sold från Besten, ser ned på mig. Inte för att vara rebell – det finns inget egenvärde i det – utan för att det min själ förmedlar är Allfaderns ord.

Skapa från själen. Det är ledstjärnan.

Det ska uppfattas som hotfullt – eftersom det är kravet som ställs på den som vill uttala Guds ord. Då kan du inte lägga något tillrätta eller tänka på hur det ska uppfattas av någon. Det är inte för applåder denne man eller kvinna dansar. Dansen dansas för att det Högre kräver det.

-

Också i den politiska världen är detta giltigt. Men då som ikonpolitik – som en katt bland hermeliner. Den som blir besatt av Allfadern kommer att gestalta, inte debattera.

Det är den enda politik jag är intresserad av. Den enda politiker värd min uppmärksamhet. Den som gestaltar. Den som förkroppsligar. Den som tar över rummet – och betvingar det.

Han eller hon kan bara upprepa Luthers ord inför riksdagen i Worms:

”Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig. Amen.”

Också Luther blev förfalskad och hans budskap förflackat.

Han ville rädda tron från förfall. Han ville inte splittra. Han ville inte skapa något nytt. Han ville rensa och återföra. Eftervärlden gjorde honom till ”liberal rebell”, till en ”individens frihetsikon” och ”modernitetens föregångare”.

Allt detta är långt ifrån sanningen. Han trodde på auktoritet, disciplin och gudomlig ordning – bara inte på Roms monopol. Det är fascinerande att spegla honom mot Hesse. Luther menade att samvetet är bundet till Gud, och Hesse att den inre rösten står över massan, konventionen och bekvämligheten.

Hesse förstod att människan måste genomlida smärta och prövning för att bli hel. Luther såg henne som bristfällig och beroende av nåd. Båda tänkte i termer av kamp, skuld och förvandling – inte bekvämlighet. Båda stod upp mot institutionell tomhet. Ingen av dem var ”snäll”. Hesse måhända mild i formen – men fullständigt skoningslös i djupet.

Luther var teolog. Hesse var mystiker-poet.

Men de möts i detta:

Människan måste stå ensam inför det Högsta.
Utan skydd av massan.
Utan eliternas gillande.

Så är det.

---

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶