Nycklar till seger – Vad motivera vårt folk att göra motstånd: Del 2
Släpp gårdagen för en ny morgondag
Efter 30+ år på barrikaden för vår svenska opposition och ändlösa timmar av studier och funderingar vill jag dela med mig av några tankar kring vad jag tror krävs för att förmå vårt folk att verkligen svara upp och göra motstånd. Av med skygglapparna nu.
När jag tittar i backspegeln på dessa 30+ år inser jag att det fanns mycket vi borde gjort annorlunda. Men vi var en ung rörelse och sådana som jag – alltså den jag är idag – 47 år gammal, med erfarenhet av ett liv, barn, familj, företagande och så vidare – växte inte på träd.
Alltså fanns det ingen som sa det jag säger nu:
Vi ska inte ha gårdagen som riktmärke för morgondagen.
Varje tid har sina uttrycksätt
Vi tittade alltför ofta tillbaka på en tid som flytt och istället för att inspireras så ägnade vi oss åt att kopiera. Vi trodde – eller ville tro – att estetik och metodik från 1900-talets början också var vägen framåt för oss.
Historieböcker och svartvita bilder från förr blev manualer eftersom vi tyckte att de var häftiga. Uttryck och ställningstaganden som vi blev serverade av segermakterna trodde vi var genuina uttryck för den idé vi sade oss omhulda. Det går galet då.
Jag minns uppvaknandet när jag läste hur Joseph Goebbels uttryckte att nationalsocialismen inte var någon exportprodukt utan en exklusiv tysk företeelse. Han menade att idén inte ens på den tiden skulle forslas utanför gränserna.
Menade han att den nationella och sociala idén inte hade någon plats utanför Tyskland. Nej, men han förstod att just den politiska ideologi han förfäktade var för dem där och då.
Samma är giltigt för alla politiska ideologier. De måste anpassas till nuvarande omständigheter för att vara relevanta. Både vad gäller hur de uttrycks, men också grundläggande formuleringar och fundament.
Världen före och efter månlandningen; före och efter internet; före och efter AI skiljer sig markant åt och även om både den nationella idén är bärande, och en social tanke måste vara levande, så är det mycket som helt enkelt måste sorteras bort.
Att titta tillbaka är en sak, att försöka återuppväcka det som varit är något annat. Och det motiverar inte människor av idag att göra sin plikt.
Vi måste leva i världen (utan att bli som den)
Jag tänker inte här försöka mig på att formulera exakt hur vi ska göra. Jag är inte så säker på att jag är bäst lämpad till det med tanke på att jag är barn av min tid och själv fortfarande inspireras av forna tider. Jag tycker fortfarande att estetiken som skinnskallarna hade på 1980-talet är snygg och jag kan uppskatta en hemsnickrad uniform. Frågan är om något av det går hem idag?
Svaret är nej, eftersom båda symboliserar subkulturer och detta är det viktiga jag vill förmedla. Vår svenska strävan och nationella opposition får inte presenterar som en subkultur eller apart organisering i samhällets utkanter. Det får inte vara vår självbild. Om det sedan finns subkulturer inom vår svenska strävan så är det en helt annan sak.
Vår svenska strävan är ett massivt folkligt arbete som börjar med kulturen och sedan påverkar politiken. Vi måste bli det vi ska vara och inte försöka sälja en politisk ideologi. Hur skulle vi kunna det, till ett folk som glömt bort vilka de är? Till ett folk som accepterar att deras existens förnekas av deras “ledare”? Och i många fall sjunkit så djupt ner i individualism och materialism att blotta idén om en gemensam folklig berättelse och tillhörande får dem att skygga undan.
Svensken vet att de är svenskar och de flesta uppskattar sin svenskhet och vaktar den mest ytliga traditionen av denna svenskhet i form av våra festliga traditioner. Det finns också ett mystiskt band till jorden, ett blodsminne som är verksamt. Men det är inte konkretiserat i en levande folkrörelse där man lever denna gemenskap.
Att tro att man ska kunna dra upp riktlinjerna för en sådan, sjösätta den som projekt och rekrytera folk i gemen till den, är fruktlöst i denna tid. Vi är helt enkelt inte där ännu. Vad som måste ske (och som faktiskt sker om än med små steg) är att kulturkriget röner viss framgång och att detta syns i politiken. Det som en gång var en politisk subkultur (nationalismen) är inte en subkultur längre utan allmängods med lika många uttolkningar som uttolkningar.
Denna kraft och denna rörelse är det vår uppgift att fokusera och visa vägen för. Och den är idag en del av världen på alla sätt och vis. Därför måste vi klara av att leva i världen, förstå världen och tolka världen … utan att bli som den och snarare klara av förändra världen så att den vänder bort från den destruktiva väg den nu vandrar.
Släpp gårdagen och våga tänka fritt
Vi måste tänka nytt, fast med tanken förankrad i de eviga sanningar som gjorde vårt folk stora en gång i tiden. Självfallet är vi nationalister, men vi måste fundera på vad det innebär i dessa tider. Vad är en “nation”, vilka utgör den och hur ser vår vision ut kring denna nation?
Därtill måste vi ha en social idé, en tanke på hur vi tar hand om varandra. Men vad innebär det i dessa tider?
Vi måste formera oss för att möta hoten från människor som vill oss illa, från stater och överstatliga sammanslutningar som ser oss som hinder på vägen mot deras nya världsordning.
Allt detta måste vi göra utifrån den nuvarande situationen och inte en verklighet som ligger fem, tio, 15 eller 100 år bakåt i tiden. Vi måste förstå vårt folk idag, hur de tänker och fungerar, deras bekymmer och önskningar. Vi måste förstå vår samtid helt enkelt. Det som fungerar ska vi göra, så länge det inte bryter mot de grundläggande principerna vi bärs upp av.
I den bok som är vår svenska strävan finns många kapitel som skrivits under många år. Vi läser dem, inspireras av dem men vi får inte göra dåliga kopior av dem. Vi skriver ett nytt kapitel på en tom sida.