Nordisk mytologi – mellan historiens skuggor och människans symboler

Är något egentligen som man tror eller fått berättat för sig?

För den som läst min bok Solkorsets väg eller för den delen, min senaste text här på sidan om tomten och Kristus, vet min inställning till tro: Det finns ingen konflikt mellan Skaparguden och Kristus eller de gamla gudarna och folktrons väsen. Dyrkan tillfaller dock den levande guden och frälsaren, medan vi så klart ska vörda de gamla gudarna, förfäderna och folktrons väsen.

Det är dock intressant att då och då bli lite “Weibullsk” och lämna myten till förmån för läggen. Och det är precis det vi nu ska göra, med hjälp av en arkeologen och experten på järnålderns symbolik, som jag i förbigående nämnda i texten om Kristus och tomten. Låt oss således titta närmare på asatron och vårt hedniska (ickekristna) arv och funder om saker och ting verkligen är som vi fått höra.

Nordisk mytologi har genom tiderna framstått som en stolt och mytisk spegel av den nordiska folksjälen. Med namn som Tor, Oden och Freja har vi mött en värld fylld av gudomlig styrka, vishet och andlighet. Men vad döljer sig bakom dessa berättelser? Är de ett arv från förkristna tider eller en konstruktion färgad av kristendomens triumf? Søren Nancke-Krogh, dansk arkeolog och expert på järnålderns symbolik, erbjuder en utmanande hypotes: det vi idag kallar nordisk mytologi kan i hög grad vara en medeltida skapelse, snarare än ett arv från järnåldern.

Ett kristet skimmer över vikingarnas symboler

Nancke-Krogh började sin forskning med övertygelsen att asatron levde kvar i vikingatidens övergång till kristendom. Han menade att symbolerna i de första nordiska stenkyrkornas konst vittnade om en kontinuitet från den gamla tron. Men ju djupare han grävde, desto mer framstod en annan sanning. De symboler som tidigare tolkats som asatrogna visade sig bära kristna drag – men inte av den katolska ortodoxins slag. Istället fanns här spår av en kättarkristen världsåskådning, där hedniska och kristna element smälte samman.

I denna smältdegel av andliga uttryck finner vi symboler som liknar de ariska ryttarfolkens bildkonst. Dessa folk, med sina fria tolkningar av kristendomen, stod bortom påvedömets makt och hade en tro som öppnade dörrar för både hedniska traditioner och främmande influenser. Kan vi tänka oss att vikingatidens tro var en del av denna värld, snarare än den självständiga "asatro" vi föreställer oss idag?

Gudar som arketyper och ledargestalter

Bland Nancke-Kroghs mest slående idéer är tanken att gudarna inte alltid var gudar. Tor och Oden framträder i hans forskning som historiska personer, framstående ledargestalter som genom muntliga traditioner och folkberättelser fick en symbolisk roll i senare tider. Tor, som ofta förknippas med styrka och skydd, kan ha varit en arketyp för mod och rättvisa snarare än en gud som dyrkades i ordets strikta bemärkelse. Oden, den mystiske visdomens och kollektivets förespråkare, kan ha utgjort en förenande symbol för en grupps identitet snarare än en transcendental gudom.

Denna syn på gudarna som arketyper finner ett starkt stöd i Carl Jungs tankar om det kollektiva omedvetna. Också David Lane, Ron McVan och Richard Scutari (mer moderna anhängare av asatron förklarar gudarna sålunda). Jung menade att mytologiska figurer är projektioner av mänskliga erfarenheter och universella teman. Tor kan i detta ljus ses som en manifestation av styrkan och beslutsamheten vi söker inom oss själva, medan Oden representerar den arketypiska visdomen och förmågan att se bortom det synliga. Genom denna förståelse blir gudarna inte bara historiska figurer, utan också eviga delar av människans psykologiska landskap.

Den norska etnografen Thor Heyerdahl tillför ytterligare en dimension genom sin forskning om Oden som en historisk gestalt. Heyerdahl föreslog att Oden kan ha varit en erövrande hövding, en verklig ledare som anlände till Norden från regioner österut – kanske från Svarta havets område – och som senare blev föremål för mytbildning. Detta stämmer väl överens med Snorre Sturlassons skildring i Ynglingasagan, där Oden beskrivs som en "stor krigare" som "for vida omkring och underlade sig många riken". Snorre fortsätter: