Nationaldagstankar

Ett folk, ett land, ett då och ett nu. Och en framtid som blir vad vi gör den till.

Svenskens svåraste dag att förhålla sig till vaknar jag upp till.

Fåglarna sjunger men det är mulet och kyligt i luften.

Att jag är svensk, tänker jag, beror inte på egen prestation. Jag hade inget med det att göra. Inte heller var det slumpen. Och jag vänder mig emot alla som säger att det på något sätt hade med tur att göra.

Den närmaste metafysiska förklaringen levererade Viktor Rydberg i dikten Himlens blå:

Till svensk jag vigdes av en vänlig norna.

Måhända finns det himmelska förklaringar till att jag – min själ – fick min kropp som boning den där dagen för 49 år sedan. Det är ett mysterium.

Men om vi lämnar de andliga frågorna och återvänder till den fysiska verkligheten så finns där inget mysterium. Ingen slump. Ingen tur. Det är nämligen väldigt jordnära det här med att ha blivit född till svensk.

Så långt tillbaka jag har kunnat söka är min släkt svensk. Och innan kyrkoböckerna? Antagligen fortfarande svensk. Svensk till och med innan Sverige fanns.

Vid något tillfälle slog mina förfäder ned sina bopålar på denna plats som långt senare blev Sverige. Och de stannade kvar.

Allt som oftast var det val de frivilligt gjorde. Man blir oftast kvar, framför allt förr. Även om det var krångligt. Om nöden kom. När grödorna inte ville växa och rovdjuren slukade boskap. Så valde man att stanna kvar.

De flesta blir vid härden. Och kring härden växer gemenskap och tillhörighet fram. Till sist en nation. Ett land. Hemlandet.

Säkerligen fanns äventyrliga själar också i min släktlinje. Men ingen som gjort något väsen av sig, i vart fall inte tillräckligt för att vi i dag känns vid det.

Tanken på att en förfader kanske reste österut och blev uppburen någon annanstans – hos ett annat folk – slår mig ibland. Eller vem vet, kanske en olycklig proto-söderman fördes bort för att sluta sina dagar i ett harem hos en sultan eller khan.

Ju närmare min egen tid jag kommer i tankarna desto tydligare blir det att mina förfäder slog sig ned här i Norden, närmare bestämt i det som blev Sverige.

Under en tid var mina blekingska förfäder danskar. Men bara ett litet tag. Den norrländska grenen slapp undan dylika skiftningar av kungar och administrationer.

Vad gäller mitt folk från Roden – rospiggarna – så reste man säkert till Finland med jämna mellanrum, långt innan Viking Line satte sitt första fartyg i trafik.

Utbudet av kvinnor och män var så klart begränsat för mina föregångare. Men de gifte sig och fick barn. De gjorde medvetna val, generation efter generation.

Och efter många långa år såg jag dagens ljus för första gången, på Karolinska sjukhuset i Solna. Tusen år hade då gått sedan Erik Segersäll var konung och Sverige var ett rike under bildning.

Tanken är hisnande.

Jag tar inte åt mig äran för deras åstadkommanden. Inte heller för att jag föddes till svensk. Men utifrån de liv de levde och med facit i hand kunde jag heller inte ha fötts till något annat än svensk.

Det är min arvedel, mitt blod och Sverige är min jord.

För mig förpliktigar det.

Bara en niding vänder ryggen åt sitt arv. Massaj, mongol eller svensk.

Är jag stolt över att vara svensk?

Min hållning är denna:

Jag är inte stolt över att ha fötts svensk, eftersom det inte var mitt eget verk. Däremot känner jag stolthet över att tillhöra en lång kedja av människor vars liv och handlingar gjorde min existens möjlig. Framför allt är jag djupt tacksam.

Den stora frågan jag bär inom mig:

Är jag en värdig förvaltare av det arv jag har fått?

Oblygt svarar jag ja.

Nationaldagen har inte fått fäste i den svenska folksjälen. Den är för sentida och alltför mycket kommen ovanifrån. Midsommar kommer alltid att vara den dag som är vår. Den finns i blodet. Den är instinktiv.

Men när man inser de uppoffringar som släktled efter släktled gjort för att du och jag skulle födas till svenskar, då är det ändå självklart att man tar tillfället i akt att hedra deras minne och visa tacksamhet.

Däri ligger kärnan för mig.

Nationaldagen är ett tillfälle att återknyta, att minnas och att se framåt.

Formen är fri så länge anslaget är värdigt.