Nära Gud men långt ifrån förfäderna
Funderingar på Stekenjokkplatån, 876 meter över havet.
Det är verkligen en välsignelse att kunna ta bilen upp på kalfjället och introducera nya ögon för den majestät som fjällvärlden erbjuder, utan att behöva utstå omaket med att vandra längs tillsynes ändlösa leder genom lika ändlösa vidder. Bäst av allt är att det ger en försmak som väcker lusten att nästa gång utmana sig själv och lämna bilen i en parkeringsficka för att vandra iväg ut i naturen.
Under min korta ledighet tog jag med sonen längs Vildmarksvägen. En härlig biltur som rekommenderas varmt. Jag kommer i flera texter dela med mig av både reflektioner samt bilder från denna resa.
🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.
Vägen är utomordentligt bra att köra på, och som chaufför gäller det att hålla ögonen på den. Det finns mycket som kan distrahera, men tack och lov är det ingen som stör sig på att man “gubbkör”. Ingen är född med tung fot uppe på fjället. Varken långsamma husbilar eller husvagnsekipage utgör ett problem. MC-folk med löjligt högt motorljud, däremot.
Och helt plötsligt var vi på 876 meter över havet. Stigningen från Klimpfjäll, där natten tillbringats, var mäktig. Man tror sig ha sett bjässar till berg, bara för att inse att de blir ännu större. Stekenjokk är inte Sarek, men ändå ändlöst vackert. En sagovärld som är omöjlig att göra rättvisa på bild eller i ord.
Något händer där uppe på platån. Samma känsla som i en kyrka. Jag blir tyst. Jag vill tala viskande. Jag tar försiktiga steg. Marken är inte helig på samma sätt som när jag går på mina fäders jord hemmavid, men den är helig på samma sätt som en katedral.
Det är öde. Stilla. Perspektiven blir vilseledande. Jag ser en kulle och tänker: “Den kan jag gå till”, men inser snart att den ligger betydligt längre bort än jag trodde. En brant ner mot en fjällbäck ser jag på avstånd. Jag vill ner till bäcken men inser att branten är betydligt brantare än vad den först verkade.
Precis som jag gjort hela sommaren, så ofta det gått, vandrar jag barfota. Det känns annorlunda här på fjället. Glädjande nog är det både torrt och förhållandevis varmt. Jag kan stå i kortbyxor och t-tröja eftersom vinden är ljummen. Inga insekter. Jag kan höra fågelsång, men ser inga fåglar.
Jag önskar att jag hade förberett en övernattning på kalfjället. Jag hade velat sova under stjärnorna, sett natthimlen och haft den som täcke. Det får bli nästa gång. Det kan tyckas att det inte finns mycket att se, men "se" är fel ord. Att "ta in" eller "uppleva" är mer rätt. Den klara luften. Stillheten. Ljuden i stillheten. Vidderna. Formerna och färgerna. Och sedan, när du speglar landskapet in i själen – klarhet och insikt.
Jag satte mig en bit bort från vägen. Kaffet har aldrig smakat så gott. Det gick inte att fästa blicken på något specifikt, den fick vandra över vidden. Marken var lite fuktig just där jag satt, en frisk känsla. Till sist värmde solen så mycket att jag kunde ta av mig tröjan. Kläder hindrar en från att komma nära omgivningen.
Jag kände samhörighet med jorden själv … och med det himmelska. Jorden, som mitt hemland, mitt nord. Men jag kände inte förfäderna. De var aldrig här uppe. Inte mina. Det är tyst i blodet. Däremot känner jag mig nära Gud. Jag känner mig nära Skapelsen på ett sätt jag inte kan förklara. Jag ser mig omkring och allt är gott. Det är kargt, hårt, men gott. Under mig, urberget. Det konstanta, pålitliga och stadiga.
Jag ska inte säga att jag kände bergets energi komma in i mig. Men efter min stund, barbröstad i solen med fötterna mot jorden, kände jag mig stark och stadig. Frisk. Glad. Jag kände inte urberget strömma in i mig, men det gjorde det likafullt.
Jag kan inte släppa tanken på att blodet var tyst. Jag har släkt från Nyland i Kramfors kommun. Orten har anor från medeltiden och ligger där Ångermanälven blir havsvik. Jag har också släkt från Roslagen och Blekinge. Mina vikingatida förfäder – ja, antagligen tidigare än så – rodde upp och ner längs kusten. Handelsmän. Upptäckare. Rövare. De rodde med sina rorslag. Kusten var deras "land", där rors-lagen rådde. Roslagen var inte bara östra Uppland norr om Stockholm.
Jag är gäst uppe på Stekenjokk. En tacksam gäst. Tystnaden i blodet gav mig möjligheten att fokusera på det himmelska, det gudomliga och eviga ovan. Kopplingen mellan jorden och himlen blev tydlig. Den vertikala axeln, Irminsul.
Allt blev så lätt däruppe – mina tankar och bördan på axlarna. Bekymmer på hemmaplan kändes avlägsna eftersom jag var i Guds närhet. Att vara omgiven av dessa kolosser till fjäll tvingar fram ödmjukhet. Insikten är klar: Jag är liten, obetydlig och inget i jämförelse med dessa tysta jättar som tornar upp sig överallt runt mig. Men samtidigt kan jag vara avgörande. Jag är viktig. Jag är utvald. Av Gud, min Fader och Skapare.
Upplevelsen uppe på Stekenjokk var både fysisk och andlig. Den var gudomlig och alldaglig. Den var ännu en etapp på solkorsets väg.
Uppskattar du? Stötta!
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att ta en betald prenumeration. Jag låser så lite som möjligt men en del exklusivt kommer det bli.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”).
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!
Tack för ditt stöd!
