När Säpo ville kohandla om information

Om frestelser, lojalitet och gränser.

Det kommer en hel del på köpet om man hamnar i någon form av ledarskapsposition inom den nationella oppositionen. Det är inget karriärval jag skulle rekommendera någon. Men å andra sidan är det inget man väljer. Det tenderar att bara bli som det blir.

Under mina dryga tio år i riksledningen för Svenska motståndsrörelsen (SMR) var hat och hot och våld ständigt närvarande. Vardagen begränsades kraftigt eftersom det fanns en hel del som vill göra en illa. Någon lön för arbetet var det inte tal om. Avsaknaden av normalitet var det mest påtagliga. Den underliggande stressen kortade nog ner livet med några år.

Något som ständigt bidrog till den allmänna oron var vetskapen om att man var övervakad – utan att veta hur omfattande övervakningen var eller när den skulle få konsekvenser.

Nämnda övervakning stod å ena sidan privata (och illasinnade) grupper som Expo och AFA för. Å andra sidan "experter" av olika de slag. Sist men inte minst. Polisen och andra myndigheter. Det är så klart en fjäder i hatten för var och en av dem om man kan komma åt någon i ledningen.

Säkerhetspolisen är en nivå upp i sammanhanget. Delvis är de överskattade, vilket de gör allt för att fortsätta vara. De tjänar så klart på att var och varannan tror sig vara övervakad, eftersom de då inte behöver lägga resurser på att faktiskt övervaka dem.

Genom åren har jag träffat åtskilliga som är övertygade om att de avlyssnas konstant, att bilen utanför hemmet är full av agenter och att böckerna i bokhyllan flyttats medan de var ute med hunden. De är hopplösa att arbeta med. Ändå har de aldrig ägnat sig åt något som skulle få Säpo att ens höja på ögonbrynen.

Med det sagt är det självklart att Säpo gör sitt jobb. Exakt hur har jag ingen aning om, och jag har aldrig ägnat särskilt mycket tankeverksamhet åt saken. Att SMR hade deras odelade intresse förstod jag. Även om jag visste att den revolutionära retoriken vida översteg förmågan att åstadkomma något som ens kunde likna en revolution, hade det varit tjänstefel om de inte lagt resurser på oss.

-

Karl-Olov presenterade han sig som. Han var närmare pensionsåldern än motsatsen och dialekten avslöjade Göteborg. När, var och hur han dök upp första gången minns jag inte. De är någon gång i början av 2000-talet. Jag tror att jag mötte honom första gången när han dök upp där jag bodde – i ett litet hus tillsammans med andra i organisationen – utanför Skara.

Informationen om att han hade kontaktat en person i ledningen och att han skulle komma hade jag redan fått. Vi hade beslutat att om vi blev kontaktade av Säpo skulle vi vara tillmötesgående och vänliga. Så det var vi.

Han kom ensam. Trevlig och sympatisk. Det var jag och en annan som tog emot honom. Vad fick han ut av besöket? Inte mer än det de redan visste. Men – och det var nog själva poängen – vi visste nu att de hade ögonen och öronen riktade mot oss.

Det skapade oro i leden. Och misstänksamhet. Med tiden skulle det inträffa saker som fick vänner och organisationskamrater att ifrågasätta och anklaga varandra för att vara “köpta”. Det ledde sedermera till allvarliga konflikter och splittring. Så hatten av för ett väl utfört arbete, Karl-Olov.

Nog om detta. Det jag vill erbjuda är en inblick i hur de försökte snärja mig. För självklart vill de, om möjligt, få någon på insidan att hjälpa till lite på traven. Jag hade väntat mig det. Men inte att det skulle ske på det sätt som det gjorde.