När grabbarna behövs igen
Risken är bara att det kommer vara för sent när eftertankens kranka blekhet smyger sig över alla kortsiktiga godhetsknarkande hjon.
Ingemar Somberg avled den 17 november 2002. Han var då 78 år gammal och hade levt ett liv som europeisk nationalist. Han var en av flera som anmälde sig som frivillig i Waffen-SS och kom att tjänstgöra i divisionerna Wiking och Nordland under Operation Barbarossa. Att resa vapen mot den gudlösa fienden i öst var självklart för honom.
Väl tillbaka i Sverige fick han och andra utstå misstankar, hån och bespottning av de "goda" som vände kappan efter vinden. De misstänkliggjordes som illojala och förrädare, och många av dem valde att dra sig tillbaka.
Somberg kom senare i livet att tala om sina val och hade kontakt med nationalister, även om han aldrig intog någon framträdande position. Tyvärr kom han att lita på Bosse Schön, som ägnade många år åt att först vinna veteranernas förtroende – för att sedan ägna sig åt nidskrivningar av dem i tv och text.
-
Jag ska inte här gå in på Sombergs deltagande i Waffen-SS eller hans politiska övertygelser. Däremot vill jag belysa något som snart kan bli aktuellt igen i Sverige och Europa – något som redan är ett faktum i Ukraina.
Tiden närmar sig då "grabbarna" kommer att behövas igen. Men den här gången är dessa "grabbar" vi.
-
Efter kriget och den korta tiden av samförstånd mellan segermakterna var det fri jakt på de gamla nationalsocialisterna. Övergreppen stod som spön i backen i Frankrike, Danmark, Belgien och Norge. Var och en som ställt sig på Tysklands sida för att bekämpa bolsjevismen och den kapitalistiska hydran klassades som landsförrädare.
I Sverige mördades de inte, men de hade ögonen på sig.
Åren gick. Snart visade Sovjet sitt rätta ansikte, och krigshjälten Pattons ord – om att USA stod på fel sida i kriget – blev tydliga. Medan sadisterna i Sovjet mördade hämningslöst och förberedde en världsrevolution, ägnade sig bankmaffian i väst åt att sko sig. Kvar stod nationer utan mål och mening, avskurna från allt som tidigare knutit dem samman.
Förlåt att jag avbryter!
Om du uppskattar att ta del av mitt skrivande, om det ger dig något positivt. Då kanske kan du vill stötta med en donation? Skicka vad du tycker denna text du läser är värd som en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv uttryckligen “gåva” är du snäll).
Tack på förhand, Magnus
Hotet från Sovjet blev uppenbart. Runt om i Europa förberedde CIA så kallade "stay behind-rörelser", paramilitära förband bestående av civila, som skulle ägna sig åt motstånd när Sovjet rullade in.
I Sverige fanns tidigt organisationen Sveaborg, ledd av Otto Hallberg. Denna stoppades av socialdemokraterna, som organiserade sin egen "stay behind", kallad "Lindencronas kommitté" av Tage Erlander.
Förutom denna politiskt styrda struktur hade krigsmakten sin egen planering – och det är nu vi återkommer till Ingemar Somberg och "grabbarna".
-
I en intervju berättar Somberg att han och kamraterna från Waffen-SS blev uppsökta av representanter från försvaret. Kort sagt: allt var glömt och förlåtet, för i den nya världen – då "ondskan" besegrats – visste man inte längre vilka man kunde lita på. Förutom de gamla kämparna som stått fasta från dag ett.
”Då dög vi grabbar igen”, säger Somberg med ett leende.
När Ryssland anföll Ukraina dög "grabbarna" också igen. Historien nästan upprepar sig. Inte för att stjäla ära från någon, men de grupper som utmärkte sig på Majdan och senare i östra Ukraina innan anfallet var nationalisterna – som återigen hatats, bespottats och hånats av regimen och västvärlden.
Azov står som en skinande stjärna över alla andra.
När Ryssland rullade in ställde sig nationalisterna vid fronten – längst fram – och har stått kvar där sedan dag ett. Med tiden har väst fått bita i det sura äpplet och erkänna dessa soldater och deras insatser.
-
Det sorgliga är att det måste gå så långt.
I Sverige ser vi hur Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och politikerna fortsätter på den inslagna vägen. Man varnar för nationalism, för ungdomar som tränar, förespråkar drogfrihet och svensk nationalism. Man kallar oss extremister, nazister och annan gammal skåpmat man lyckas gräva upp.
Samtidigt vill deras egna undersåtar inte försvara deras liberala dummokrati. Försvarsmakten har svårt att hitta rekryter, och om du visar för mycket nationell stolthet åker du ut.
Man fortsätter att omfamna främlingar – folk utan lojalitet till landet – som mer ofta än sällan redan har flytt från ett krig. Hur naiv får man vara om man tror att den som inte ville försvara sitt eget hemland, kommer vilja försvara Sverige?
Därtill spelar man Ryssland rakt i händerna. Politikerna gör allt de kan för att bekräfta den ryska propagandans nidbild.
Kort sagt: de kör oss i botten, medan risken för krig ökar för varje dag.
Så min uppmaning till systemet är: inse att det är "grabbarna" ni behöver. Nu. Inte först när fienden står för dörren. Det enda som kan samla folket till totalförsvar, militärtjänst och beredskap att dö för Sverige – är svensk nationalism.
Det är ett språk ni inte förstår.
Sanningen är att det är regeringen, riksdagen, myndigheterna, Säkerhetspolisen och Försvarsmakten (på de högsta politiskt tillsatta och aktivistiska nivåerna) som undergräver Sveriges försvar och försvarsvilja. Ni gör fiendens arbete åt dem.
Och med tanke på att man var långt mindre ängslig på 1950-talet, när man insåg att det bara fanns en grupp människor som var lojala mot Sverige och sökte deras stöd, är risken överhängande att det woka viruset fullkomligt har ruttnat sönder hjärnorna på ansvariga idag – så till den grad att de aldrig kommer att inse att "grabbarna" var lösningen hela tiden.
