Har jag, efter nästan fyrtio år i den svenska oppositionen, ändrat uppfattning om vad det innebär att vara svensk? Jag vet inte, men det märkliga är att jag på sätt och vis har landat där Sverigedemokraterna befann sig för tjugo år sedan. Följ med på ett strövtåg som säger en hel del om mig själv, den rörelse jag växte upp i och det Sverige som har förändrats under tiden.
Sällan har “på förekommen anledning” varit mer aktuell än när jag skriver denna text. Förvisso rasar debatten främst i kortformat på X – de flesta vill, kan eller orkar inte formulera med eftertanke – som vanligt. Men likväl, debatten om svenskhet, etnonationalism och Sverigedemokraterna rasar.
För oss som inte är en del av SD handlar diskussionen på riktigt om detta. Återigen måste vi peta i svenskheten. Men för duellanterna i SD – framförallt Vinge och hans sammansvurna – är det inte etnicitet som står på agendan. Inte heller ton, vilket lyfts fram. Nejdå, det är inte så spännande tyvärr. Tvärtom. Det handlar om makt och riktning för att uppnå mål.
Jag kommer att en del att säga om det framöver. Om vad jag menar att SD borde sikta på och sträva efter. Delvis handlar det om ideologi, men också om riktning och vem eller vilka som har integritet nog att göra jobbet. Men det om det. Jag vill ta upp något som vi tvingas återkomma till om och om igen. Detta om svenskhet och etnicitet.
När jag växte upp var jag svensk. Det var mina föräldrar också, liksom deras föräldrar och generationerna före dem. Ingen behövde någonsin förklara vad det betydde. Jag visste vem jag var, vilket land som var mitt och vilken historia jag tillhörde. Så såg jag på saken och jag hade knappast anledning att tro att särskilt många av människorna omkring mig såg annorlunda på den.
Det fanns ickesvenskar i min omgivning. Ett adopterat syskonpar från Indien, en pojke med polsk bakgrund i skolan och några i klassen som hade kommit från ett Jugoslavien som krackelerade. De var en del av vardagen. Vi kunde umgås, gå i samma skola och leva tillsammans utan att någon behövde hålla föredrag om identitet. Att de hade ett annat ursprung var samtidigt ingenting märkvärdigt att konstatera. Den ene kom därifrån, den andre härifrån. Jag var svensk och mina förfäder hade levt här så långt tillbaka någon kunde minnas.
När jag hörde talas om Bevara Sverige Svenskt var det därför inte särskilt svårt att förstå vad saken gällde. Sverige var svenskt och skulle förbli det. Själva tanken på att någon skulle kräva en omfattande teoretisk definition av ordet svensk hade framstått som närmast komisk.
Men vi hamnade just där.
I dag kan vi ägna timmar åt att diskutera den frågan. Vad är en svensk? Vem får kalla sig svensk? Hur många generationer krävs? Räcker språket? Medborgarskapet? Självidentifikationen? Måste andra svenskar erkänna en som svensk? Frågorna har blivit så många att man snart kan få intrycket att det svenska folket uppstod först när någon satte sig ned för att definiera det.
För min del ligger en stor del av vår tids tragedi just där. Någonting som en gång var självklart har blivit ett problem som ska lösas av politiker, journalister och akademiker. Skrån som jag tror är dåligt lämpade för det.
Men också jag har ägnat stora delar av mitt vuxna liv att stöta och blöta frågan.
När jag ville förklara världen med ras
Jag var mycket ung när jag kom in i den nationella oppositionen. Sverige förändrades, konflikterna blev tydligare och jag sökte förklaringar till det jag upplevde. Jag hamnade i miljöer där rasen hade en central plats i förståelsen av både historien och samtiden.
Jag läste äldre rasvetenskaplig litteratur, tog del av resonemang om intelligens, civilisationer och biologiska skillnader mellan befolkningar.
Den rasmaterialistiska förklaringsmodellen hade en särskild dragningskraft. Den föreföll erbjuda fasta svar på frågor som annars var besvärliga. Här fanns kategorier, gränser och samband. När jag dessutom befann mig i en miljö där motsättningarna mellan olika grupper kunde bli mycket konkreta på gator och torg var det lätt att betrakta dessa svar som slutgiltiga.
Jag såg ras och härkomst som avgörande för nationell tillhörighet. Gränserna drogs hårt och jag kom att försvara dem offentligt. Under lång tid var jag mer kategorisk än jag är i dag.
Den svenska oppositionen erbjöd inte mycket till intellektuellt motstånd mot den strikta hållningen. Det var framför allt en ungdoms- och gaturörelse jag kom in i. Vi hade aktivister, organisationer och människor som var beredda att offra åtskilligt för sin övertygelse. Någon bredare intellektuell miljö, med äldre personer som kunde utmana våra föreställningar och föra in andra perspektiv, upplevde jag knappast att det fanns.
Här skilde sig Sverige, enligt min erfarenhet, från flera andra europeiska länder. I Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland fanns idéhistoriska traditioner och nationalistiska intellektuella miljöer som sträckte sig långt utanför ungdomsaktivismen. Den som sökte sig till den svenska oppositionen mötte i stället ofta en ganska begränsad uppsättning förklaringar.
Mycket av det rastänkande som påverkade mig hade dessutom en amerikansk prägel. USA historia av segregation, dess svartvita motsättningar och de amerikanska vita nationalistiska miljöernas föreställningsvärld fick betydelse för hur jag tänkte. Sverige hade under efterkrigstiden amerikaniserats på nästan alla tänkbara områden. Det vore märkligt om den politiska oppositionen hade varit helt opåverkad.
Med tiden började jag se hur illa vissa av dessa kategoriska gränsdragningar passade med Europas egen historia. Se bara regionen kring Medelhavet. Folk har uppstått, förändrats och förenats. Gränser har flyttats. Människor har upptagits i andra gemenskaper. Det har skett utan att härkomsten därför upphört att spela någon roll.
Jag önskar att jag förstått det tidigare.
Att stå emot det sluttande planet
Under 2000-talet började Sverigedemokraterna förändra sitt sätt att definiera svenskhet. Själv hade jag hamnat i delo med dem redan under tidigt 90-tal. Partiet rörde sig bort från den tidiga, mer biologiskt betonade synen och började tala om svenskhet som något som också kunde förvärvas.
En formulering som kom att få stor betydelse var att svensk är den som själv uppfattar sig som svensk och som av andra svenskar uppfattas som svensk.
Jag var förbannad.
I mina ögon höll partiet på att ge efter. Det som tidigare hade varit en fråga om ett historiskt folk skulle nu anpassas till det politiskt gångbara. Jag såg framför mig hur varje eftergift skulle följas av en ny, tills begreppet svensk hade tömts på sitt ursprungliga innehåll.
Det var ingen orimlig farhåga att ha i den politiska miljö där jag befann mig. Under samma period blev det allt vanligare att svenskhet behandlades som något som i princip vem som helst kunde göra anspråk på. Själva tanken på ett historiskt svenskt folk ifrågasattes allt oftare av politiker, journalister och akademiker.
Jag ville hålla emot. Jag var tvungen att hålla emot.
Så jag fortsatte att tala och skriva om ras, härkomst och nationell tillhörighet på ett sätt som betonade gränserna. Jag skrev senare till och med en bok med titeln Rasist, javisst.
Men samtidigt hade mitt eget tänkande börjat röra sig. Konkretisera sig.
Jag ser det inte som en omvändelse. Jag kan heller inte peka ut ett datum, ett samtal eller en bok som förändrade allt. För allt förändrades inte. Men under många år levde olika föreställningar sida vid sida. Jag kunde offentligt försvara en mycket strikt syn på svenskhet och samtidigt förstå att människor med annan härkomst faktiskt hade blivit en del av europeiska folk genom historien.
Jag var också misstänksam mot själva förändringen. Om jag accepterade ett undantag, vad skulle då hindra att undantaget blev regel? Om jag medgav att en människa med annan härkomst kunde bli svensk, hur skulle jag då bemöta den som hävdade att alla människor redan var svenskar?
Jag blandade ihop två frågor som jag numera anser måste hållas isär. Vad som är möjligt för en enskild människa och vad som händer när en hel befolknings sammansättning förändras.
