Mellan Blåkulla och Golgata
Att vilja ge efter är mer mänskligt än att stå emot.
Idag ett löfte om ett nytt förbund. Men först svek. Och ond, bråd död. Mina tankar söker sig till pinan som väntar och ser i den en fortsättning på reningen. Ödmjukt tvättar Kristus sina lärjungars fötter. Också på den som ska förråda. Också på den som ska tvivla och förneka.
Jag tänker att allt måste kläs av om man ska bli ren.
Allt måste lösas upp och vi måste förlora allt vi tynger ner oss med.
Vi har våra roller. Bär våra masker. Vårdar våra titlar.
Vi omger oss med allt detta krimskrams så vi slipper ta itu med de verkliga frågorna bortom skalet som är Jaget. Så hålls vi samman i vår vardag. Det gör oss trygga.
Vi ägnar halva livet åt att odla vårt ego. Sedan tror vi att vi har koll. Kontroll. Sedan, när vi tror att vi är framme vid målet så uppenbarar sig sanningen. Det var bara det första steget. En förberedelse för nästa. Och vägen över krönet kräver rening.
Egot måste kastas av.
Kristus på knä framför människor som kallade honom mästare och lärare. De var övertygade om att han var Guds son. Deras dammiga och smutsiga fötter tar han i sina händer och tvättar dem rena. Symboliken är blytung.
Rening. Offer. Självutplåning.
När Kristus träder in i natten i Getsemane står han på tröskeln till händelser som ska avgöra allt –
och samtidigt öppnas portarna till Blåkulla i folkets fantasi.
Medan det högsta närmar sig sin prövning är de lägsta krafterna i rörelse.
På det kosmiska planet löses formen upp innan offret.
Häxorna flyger, ordningen vacklar. Det är lagen.
-
Jag antar att kyrkan planterade idén om orgier och ett hejdlöst ätande och supande på Blåkulla för att bringa de gamla hedniska vårfirandena på skam. Med tanke på de lustfyllda känslor som far genom oss när våren kommer – inklusive gudsmännen själva kan tänkas – sågs det nog vara av stor vikt att inskärpa lite herrens tukt i folket.
Hade Blåkulla stannat vid mat och ohämmat sex hade nog en och annan stått vakt vid skorstenen för att finna snålskjuts. Men nu var det ju det där med Djävulen, svartkonst och allsköns vidrigheter också.
Det passade helt enkelt in i den kristna symboliken och kyrkans syn.
Men jag vägrar göra det så enkelt för mig och avfärda det hela med kyrklig moralism. Och även om jag är svag för den moderna häxan – en jordnära och stark kvinna – måste jag höja blicken och se den civilisatoriska rörelsen, den kosmiska dansen.
-
Kristi offer som den andre Adam är centralt för europeisk myt. Själva idén går längre tillbaka än honom. Häxornas plats är också central.
De tar sig till Blåkulla. En värld där gränserna upplöses och det som vi håller tillbaka inom oss träder fram. Detta är inte en motsägelse till den heliga berättelsen. Det är dess spegel.
Jag ser hur portarna öppnas för det som hålls i schack varje gång formen löses upp. Det gäller människan och hennes samhällen. Folktron gör det tydligt för mig. När häxorna träffas faller det yttre bort och vi ställs inför det som rör sig under ytan. Det primitiva. Vilddjuret. Begär.
Och vår prövning.
Att inte förneka mörkret. Men heller inte förlora sig i det.
Saknar vi riktning. Om Jaget fortfarande är det som dominerar, så riskerar vi att dras med i nattens virvel. Därför tvingade vi oss att skydda oss mot dessa krafter som ville få oss att omfamna köttet allena.
Storhet uppstår ur behärskning. Aldrig ur eftergivenhet. Aldrig ur flykt. Alltid ur ståndaktighet. Det farliga är inte häxor på väg till Blåkulla. Och du måste inte vandra samma Via Dolorosa som Kristus.
Men du måste välja. Mellan människan som drivs av sina begär och krafter, och människan som kan bära dem. Den bägaren kommer inte att gå dig förbi.
Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar arbetet. Jag tackar på förhand!
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Bra text!