Massinvandringen var aldrig ett gemensamt projekt Alex Schulman
Om Alex tar bort skygglapparna och kliver ner från sin höga häst så kan vi kanske finna ett verkligt gemensamt projekt att jobba med.
Alex Schulman skriver i DN om hur dåligt han mår av att han delvis delade Joakim Lamottes hållning i frågan kring studenters viftande med flaggor från sina hemländer, istället för den svenska.
"Jag känner mig lite exkluderad. Kunde inte Sverige få vara med på ett litet hörn, tänker jag fånigt. Kunde de inte bära sin stora flagga i ena handen – och vifta med en liten Sverige-vimpel med den andra?"
Schulmans utgångspunkt är att utlänningarna borde visa lite tacksamhet för att det de facto är Sverige som hjälpt fram dem till studenten. Han säger det inte rakt ut, men det är tydligt, trots att han ändå understryker att han "förstår dem" och att de så klart har rätt att vifta med vilken flagga de vill. Även om han blir ledsen av att den svenska inte får vara med.
"När jag ser dem vifta med flaggor från sina ursprungsländer uppfattar jag det som en hemlängtan. De vill inte vara här?"
Han försöker nästan locka dem:
"Men det är inte fel att också omfamna gemenskapen. Det är värdefullt för Sverige att du är här – och kanske är det värdefullt för dig att vara en del av Sverige?"
Det hela är, som du märker, pinsamt patetiskt.
Men det var inget av ovan som egentligen fick mig att höja på ögonbrynen. Däremot skriver han något annat, nästan i förbigående. Detta avslöjar honom (och sådana som honom), alltså de främsta förespråkarna för ett mångetniskt samhälle med öppna gränser. En idé som får själen hos anhängarna att bli alldeles varm av upplevd (själv)godhet. Nåväl, till saken: Efter att ha konstaterat att invandrarungdomarna inte vill vifta med den svenska flaggan skriver han:
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Vid härden to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.