Livet ska delas – men inte alltid eller med alla

I "vardagsdelningens" tidsålder är det klokt att vara lite motvalls.

Photo by Stefan M on Unsplash

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Ju mer observant jag blev av det yttre i vår värld, desto mer såg jag skönheten överallt. Det är fascinerande. Jag såg också fulhet. Det ena kan inte definieras utan det andra. Glädje är inte lika enkelt att finna som skönhet, så man gör bäst i att finna glädje i skönhet. Då är man glad jämt. Jag är inte där ännu.

När jag fann all denna skönhet ville jag dela med mig av den. Jag ville berätta om den till alla som ville lyssna. Jag försökte fånga den på bild och visa upp. Glädjen också, min glädje, ville jag berätta om. Men också det mörka som finns där inom mig. Snart blev jag nästan transparent. Jag ville dela med mig av mitt liv så öppet och ärligt jag kunde.

Jag vet att detta har hjälpt somliga att må bättre och det gläder mig. Jag är tacksam över att mina misstag eller min glädje kunnat påverka någon annans liv till det bättre. Och jag avser att fortsätta göra det. Att finnas till hands för sina medmänniskor är en plikt. Men det finns en annan plikt också, som inte ska försummas. Khalil Gibran uttryckte det så här:

"Res och berätta inte för någon, lev en sann kärlekshistoria och berätta inte för någon, lev lyckligt och berätta inte för någon, människor förstör vackra saker."

Det var ord som tog hårt.

Vi förstör det vackra. Det är sant.

Jag ser fortfarande skönheten överallt …

Skönhet
Så mycket skönhet
Överallt
För mycket skönhet
Överväldigad

Ett par ögon blå
Ett hårsvall i vinden
Fingrar med grace
Fötter på sommaräng

Bilens linjer
Ett hus i stan
Sången på radion
Ett par hand i hand

Från jorden jag trampar
Till stjärnorna ovan
Så mycket skönhet
Skönhet överallt

Men jag vill inte längre dela allt med alla. Dels inser jag att den skönhet som jag upplever på en promenad genom skogen hemmavid aldrig kan återges på ett foto. Bara en bråkdel av den. Jag kan heller inte fånga ögonblicket i dikt eller prosa.

Ögonblick kan inte fångas. Oh människa, det är lärdom att ta till sig.

Så klart ska vi försöka. De vackraste bilderna och dikterna gör just det. Och sådan skönhet berikar när vi delar den med varandra. Men. I samma ögonblick jag försöker dela med mig så förstör jag också det intimt vackra.

För konsten är det acceptabelt. Ibland.

Men viktigt är att kunna uppleva och leva utan att berätta. Utan att dela med sig. Många känner att de måste dela med sig. Det måste man inte. Det är vad Zuckerberg och Musk vill att vi ska göra. Låt oss vara trotsiga.

Jag vill dela med mig av skönheten jag möter med en kvinna av kött och blod som promenerar bredvid mig. Jag vill säga "käraste vänta, kom, titta här" och visa iskristallerna som formats på stenen. Jag vill att hon och jag delar detta ögonblick, denna intima skönhet – händer kramas hårt där vi sitter på huk – och sedan är det borta. Ett minne knappt. Ingen annan än vi får någonsin veta om det.

Jag vill skratta med en vän; gråta ensam i vanmakt; älska vilt passionerat och klappa en katt som sitter i knät. Och ingen utom de direkt inblandade vet något om det. Jag ska finna balansen, den finns där någonstans.

Det är dags att uppvärdera det privata. Att inte lättvindigt förstöra det vackra i vår värld utan att se till så att det vi delar med oss faktiskt är till gagn för mottagare och inte bara ett uttryck för den moderna världens Jag-centrerade livsåskådning. Det är dags att hålla saker nära.