Jag vill höra trampet i gruset från små barnfötter och hustrun som ropar på mig att komma ut på förstukvisten. “Ta med kaffe, saft och bullar för nu ska det fikas.” Hennes ansikte lyses upp av solen och håret böljar när hon vänder sig mot mig och ler det där leendet som jag kan se när jag blundar. De blå ögonen blixtrar.
🎧 I vanliga fall kan bara prenumeranter lyssna på artiklar. Denna gång bjuder jag också dig som inte prenumerera att lyssna.
Och de små som rusar mot mig. “Pappa” vrålar de fram innan deras nätta armar slängs om mig och jag nästan välter bakåt då kraften av deras rusning träffar mig där jag står på huk, balanserande fikat på en bricka men inställd på att få en kram.
Jag serverar och barnen slukar snabbt innan de springer iväg någonstans, Gud vet vart. Den trötta modern lägger upp sina fötter i mitt knä och lutar sig bakåt i stolen. Hennes graciösa fingrar håller värdigt den tunna porslinskoppen som förs upp till läpparna. Vi sitter så. Tysta. Tittar ut över landskapet och lyssnar på naturen och barnens tjut som hörs svagt.
Jag tänder min pipa.
Det är ingen dålig dröm jag drömmer med jämna mellanrum. Tvärtom är det ett värdigt livsmål och någonstans hoppas och tror jag på att jag ska kunna uppfylla det. Om Gud vill, bör jag nog lägga till. För tillfället är det inte nära förestående, men jag ler när jag tänker på det så jag fortsätter med det.
Det är viktigt med en tydlig bild av vad man vill göra med sitt liv och för egen del är detta det mest värdiga och vettiga jag kan tänka mig. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har bott i Göteborg och Berlin. Jag klarar mig bra utan stadens larm, kort sagt.
Nu bor jag i Älgarås, i ett hus i ett litet villakvarter. Det är bra men inte nog. Det är för centralt för min smak. Jag vill till grusvägen, till lugnet och stillheten bortom människornas värld. Där vill jag leva mitt liv, mitt privata liv med en familj.
Jag läser ur dikten Tiveden av Verner von Heidenstam:
“Vem ärver ej av sin hembygd drag!
Och den som lyss som liten slarv
till skogens dån, får annat arv
än den, som föddes vid en gata.”
Jag vill göra om, göra rätt och en gång i livet kunna ge en genomtänkt och vettig grund till några själar som väntar på att födas. Jag vill ge dem ett annat arv än jag kunnat ge hittills. Jag vill att de små slarvarna ska höra skogens dån och se havet sträckas ut mot horisonten.
Men nu är ju livet inte rättvist. Rättvist förresten, som om att jag har rätt till något dylikt. Så klart inte. Bara för att jag nu, personligen, har vad som krävs för att kunna förverkliga drömmen, så betyder det inte att Allfadern ska stå där, redo att välsigna mig med drömmens förverkligande.
Jag får be och hoppas och sträva. Och det tänker jag göra. För jag vill förverkliga min dröm. Kanske blir den inte på pricken rätt. Men så nära som möjligt.
Och du, vill du ta över den och göra den till din, varsågod. Jag tror, i enlighet med Heidenstams ord, att ju fler slarvar som får dylikt arv, desto bättre är det för oss alla. Och du. Om du lyckas men inte jag, så skänk mig en tanke när de små nästan välter dig där du sitter på huk och balanserar fikat.