Kyla, stål och jetmotorers vrål
Hopp när högkultur och myt vaktar Europas yttre gräns.
Jag ser bilden av Gripen och Rafale över himlen vid polcirkeln – och jag känner något som nästan glömts bort: stolthet. Inte av den bullriga sorten, inte en reklamkampanj om "värdegrund" och inkluderande nonsens. Nej, en djup, grundad stolthet. För här ser jag inte bara flygplan. Jag ser två folk, två arv, två kulturer – förenade i ett syfte. Denna gång Sverige och Frankrike. Nästa gång andra länder … andra vänner.
Äntligen ett Europa som kommer samman av rätt skäl. Inte för att administrera skatter eller debattera könsidentiteter, utan för att stå starkt och beslutsamt mot det kaos som tornar upp sig. Här finns inte enhet genom förnekelse, utan gemenskap genom självklarhet. Här handlar det inte om att sudda ut olikheter – utan om att hedra dem och samverka utifrån dem. Frankrike och Sverige, Rafale och Gripen. Stormvinden och den mytiska väktaren. Vad kan egentligen vara mer europeiskt än så?
-
Vi står ensamma – tillsammans – när USA går sin väg och Ryssland fortsätter vara sitt krigiska jag. Vår paroll: Detta är vår kontinent! Våra förfäder ligger begravda i dess jord, våra katedraler reser sig över dess städer, våra barn ska leva här efter oss. Ingen kommer rädda oss. Det är vi som måste göra det.
Militariseringen ger oss nya möjligheter. Ett rustat folk är något helt annat än det vi sett under årtionden. Det är ett folk med potential.
Och just därför väcker denna bild hopp. Inte som en utopi, utan som ett frö som spirar. Den här bilden visar något som är på väg att födas. En förbrödring, en europeisk självklarhet, där det kulturella djupet möter militär disciplin. Där uråldriga symboler – Gripen från den nordiska mytens värld, Rafale som ekar av fransk tradition – rör sig sida vid sida med ett gemensamt mål. Europa. Civilisationens vagga.
