Kvinnorna mår dåligt när männen kastrerats

Bli en "könsförrädare" kära syster, så du kan börja må bra igen.

Män är "toxiska" har vi hört till leda under en massa år nu. Själv tillhör jag den oförbätterliga skaran av män som inte bryr sig, så jag har inte låtit mig påverkas så mycket. Men att män påverkats av den feministiska propagandan kan vi ta för säkert. Och när männen förändras är det tydligt att det inte är så roligt för kvinnorna heller.

Kvinnor mår inte bra nämligen. Av flera skäl så klart, men ett är att de varit så framgångsrika med att kastrera männen att de kastat ut barnet med badvattnet. Inte bara sunkiga män med sunkiga sätt att uttrycka sin "manlighet” har rykt, utan också sådana kvinnorna själva uppskattar och behöver för att må bra. Linda Skugge talar nog för de flesta kvinnor när hon skriver: "Jag vill bara att en riktig karl ska ta hand om mig” och föreslår att vi ska gå tillbaka till de traditionella könsrollerna.

Detta rop hörs då och då men oftast vågar det inte uttryckas offentligt av det täcka könet. När det kommer till att stötta galenskap som feminism är kvinnor duktiga på att ropa högt. Svårare är det när det handlar om att gå mot strömmen. Men det är biologiskt så ingen skugga faller över de tysta ilskna.

Själv tycker jag synd om tjejerna. Ja, om killarna också. Faktiskt, som Strindberg skrev, är det synd om människorna. "Att det ska vara så svårt" tänker jag. Låt mig gå tillbaka till det grundläggande för att visa hur sorgligt det är.

Dominanta män är toxiska. Undergivna kvinnor är "könsförrädare", så ser narrativet ut. Sedan skriver E. L. James 50 nyanser av honom och kvinnorna blir som besatta. Så klart.

Vidare, bara för att retas ytterligare med den som försöker hålla kvinnan oskyldig i sammanhanget, bör jag nämna Emanuelle och Marayat Rollet-Andriane (som skrev den tillsammans med sin make). I sammanhanget ska vi inte glömma Berättelsen om O som skrevs av Pauline Réage, eller Bilden från 1956 av Catherine Robbe-Grillet.

Ovan nämnda böcker anses som klassiker och är allt annat än de korta komiska texterna som gemene man läste i Aktuell-Rapport. Kvinnor verkar helt enkelt väldigt duktiga på att fantisera ihop berättelser om kvinnlig underkastelse. Sådana fantasier som författarinnorna delar med sig av har jag inte hört uttryckas i de mest manliga sammanhang jag varit i.

Låt oss heller inte glömma Harlequins romantik/passion-utgivningar. De är kanske inte lika explicita som ovan nämnda, men att temat ofta är "manliga" män kan ingen förneka, inte heller att det verkar vara främst kvinnor som fantiserar ihop berättelserna (förutom att köpa dem). Ingen ska heller få mig att tro att Jean M. Auels böcker om Ayla och Jondalar inte lockar lika mycket för den toxiska manligheten i erotiken som resten av berättelsen.

Och så är det vi män som hängs ut!

Jag skulle vilja ta några moderna feministiska män och deras fruar, sätta dem i varsitt rum och smygfilma deras reaktioner på en högläsning av de mer avancerade stycken ut Berättelsen om O eller Emanuelle. Männen hade inte vetat vad de skulle ta sig till. "Herregud, det är ju övergrepp jag hör om" hade de tänkt medan paniken sprider sig. Kvinnorna tror jag hade reagerat på ett helt annat sätt.

Men vad vet jag. Kanske är dessa rop efter "riktiga män" på sociala forum som Familjeliv och annorstädes bara röster från en liten minoritet kvinnor? Kanske är Skugge en särling i systerskapet?

Eller så är det kanske så att många kvinnor omedvetet saknar en "man" i sitt liv. Jag tror det och det gör mig ledsen eftersom männen finns där, överallt. Men de har blivit feminiserade och därmed helt ointressanta. Ingen blev väl förvånad över att trion i Tre pappor slutade som singlar? Män som blir tämjda blir lämnade. Det betyder inte att kvinnor vill leva ut alla de fantasier som fladdrar runt i deras favoritböcker-när-ingen-ser, men det är en fingervisning för den som är vis.

Det är, ärligt talat, lite beklämmande och pinsamt att behöva skriva om detta (om än också intressant och roligt just med tanke på laddningen). En gång i tiden var det nämligen inte nödvändigt att teoretisera kring detta. Men med feminism, manosfär, polarisering och psykisk ohälsa så känns det motiverat.

Jag är nämligen rädd för att ju mer det naturliga trycks undan, desto mer extremt blir det. Psyket är en märklig plats, människor är sköra och trauman kan lätt uppkomma. Om den naturliga hierarkin mellan män och kvinnor (både på samhällelig skala men i det intima) sätts ur spel eller vänds upp och ner, så fruktar jag att det blir farligt.

Vägen tillbaka från det fullständiga haveri som samhällsomstörtarna ställt till med i relationen mellan könen kommer vara jobbigt och kännas pinsamt för många. Svårt kommer det vara. Ja. även för oss som kan det hela i teorin. I praktiken är det värre så klart. Som jag brukar säga är vi alla barn av vår tid med allt vad det innebär. Vi måste ha överseende med varandra.

Men med det sagt, ju snabbare vi tar denna tjur vid hornen, desto bättre.