Knäcks jag till sist så är detta anledningen

Jag har sett folk tröttna till sist. Att ha rätt när regimen har fel är aldrig lätt. Även om det kan vara roligt. Men det är inte motståndarna som riskerar att fälla mig. Nej. Det är några andra.

Jag har hållit ut här på den nationella barrikaden länge nu. Än så länge har inget fått mig att trappa ner eller hoppa av. Men händer det att jag knäcks så vet jag varför. Låt mig berätta om det, så du vet om det händer.

Det är en sedan länge outtalad sanning att vår opposition fortfarande befinner sig i det stadiet att primärt två kategorier människor söker sig till oss. Å ena sidan riktigt bra personer fulla av idealism, offervilja och drivkraft. Det är jordens salt som vill göra positivt avtryck, bygga en bättre framtid och på alla sätt och vis är fullt fungerande individer.

Den andra kategorin utgörs av personer som helt sonika inte klarar av att fungera i samhället eftersom de saknar fundamentala byggstenar för det. I folkmun kallas de för "knäppisar" och kommer i olika versioner. Det som binder dem samma är dock oförmågan att hantera världen samt att detta ges uttryck i negativt agerande och tänkande. Så eftersom de skyller ifrån sig. Alla deras tillkortakommanden är någon annans fel. Och därtill, deras destruktiva livsval, får någon annan bära hundhuvudet för. De kommer till oss – oftast – eftersom de tror att nidbilden av oss (som media m.fl. sprider) är sann och att man i vårt sällskap kan bete sig precis hur som helst.

Tyvärr har vi varit dåliga på att be dem dra åt helvete. Vi ursäktar haveristerna. Kanske för att vi tror att de kommer ändra sig i och av vår gemenskap, kanske för att vi inte vill förlora en enda person från vår denna gemenskap.

Mitt stora problem är att jag alltid känner mig medskyldig när de sedan gör bort sig. Något de till sist gör. Varje gång och med eller utan hjälp från journalister. Att unga människor ställer till det för sig håller jag inte emot dem, det hör ungdomen till. Men när vuxet folk drar den världsåskådning och politiska idé som jag kämpat ett helt liv för i smutsen, då är det inte kul.

Det kan handla om häpnadsväckande korkade ställningstaganden eller uppvisad källkritik som en jutesäck. Eller ännu värre, våldsdåd som lämnar en mållös. Jag tänker då, som den högljudda offentliga person jag är: har jag del i detta? Har något jag sagt eller gjort varit delaktig i detta debacle?

Här tvingas man inta endera synvinkel. Antingen att mina ord, resonemang och offentliga ställningstaganden gör mig medskyldig om någon använder dem som förevändning för dårskap. Eller inte.

Jag väljer: inte.

Det vore en sak om jag hade makt som innebar att mina ord är order som andra måste följa. Eller om mina ord sker i anknytning till en specifik händelse (som amerikansk yttrandefrihetslagstiftning fungerar). Att någon tar mina ord som förevändning för dårskap genom den egna mentala processen kan jag inte lastas för.

Insikten sprider ett lugn i mitt sinne.

Sedan blixtrar det till. Varför är "min rörelse" så tjockfull med dylikt? Varför måste alla vi som tillhör den idealistiska skaran så ofta se vårt arbete naggas i kanten eller till och med raseras av "knäppisarna"?

Jag funderar fram och tillbaka. Sedan kommer jag fram till det. Vår rörelse är inte unik. Samma dumheter, om än annorlunda beskaffade, drabbas alla sociala/politiska/religiösa rörelser av. Ty dessa "knäppisar" är inte lojala till en viss idé, de väljer den de först stöter på. Problemet för oss är att lede fi aldrig låter oss glömma "våra" knäppisar.

För medan vänstern kommer undan med att hylla terrorister och massmördare så tvingas vi "ta ansvar" för varje gök som gjort något vansinnigt och haft någon koppling till "oss", om än så minimal. Det räcker med att förövaren dök upp på en demonstration en gång för att han eller hon (i jämställdhetens namn) var "engagerad i den högerextrema miljön".

Men det är inte bara dessa knäppisar som riskerar att knäcka mig. Det är alla de andra, som man stöter på då och då och som får en att häpna och baxna. Om jag berättade skulle ni aldrig tror mig. Man måste ha varit där, men bör vara glad över att ha sluppit det. Men nej, jag kommer inte ge exempel, inte denna gång. Det får vänta till min biografi, en väntande tegelsten.

Men ett är säkert: Om jag någongång kastar in handduken så är det för att en av alla dessa dårar till sist gjorde så att något gick sönder inom mig. Att myndigheterna flåsar mig i nacken eller alla elaka ord och rykten som sprids av kreti och pleti på nätet, nej, det påverkar mig inte. Yttre motstånd gör mig bara hårdare och mer envis.

Dumheter dock, det bryter ner. Det suger livet ur mig. Det får misantropen att titta fram och skratta hest åt mig. Det gör mig lite mer tokig varje gång. Och med sociala medier så garanteras att en strid ström levereras. Sluta med sociala medier säger du … ja, just nu går det dock inte eftersom dessa tjänster blivit en pulsåder.

Sanningen är den att jag överdriver. De flesta är inte knäppgökar, inte ens i närheten. Det är bara det att de sticker ut och när man väl har haft att göra med dem så stannar det kvar. Det är därför media älskar dem. De älskar att skriva om någon dåre som planerat något djävulstyg för att sedan säga att han också skrivit på en chatt bland nationella. De vet att det stannar kvar i folks medvetande.

Vi å vår sida kan inte göra så mycket mer än vi gör. Utom en sak. När vi stötar på knäppisarna; ja, du har gjort det precis som jag, så ska vi inte släta över något utan stå fasta som en mur av sund svensk nationalism och förklara att "du hör inte hit". Och vi ska därtill vara väldigt tydliga med att hatfyllda tokstollar som inte klarar av de mest basala uppgifterna som ett samhälle – vilket samhälle som helst – kräver av dem, inte hör hemma hos oss.

---

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration. Jag "låser" så lite som möjligt men en del exklusivt material får du som tack för ditt stöd. Bland annat Högläsning vid härden samt ett personligt nyhetsbrev med jämna mellanrum.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0762475672. Skriv "gåva".

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare! Visst är det fler svenskar som skulle behöva läsa dem?

Ett stort tack för ditt stöd,
Magnus Söderman