Klarspråk om frihetens fiende
Med jämna mellanrum måste den lögn som är den liberala demokratin utmanas.
Den liberala demokratin framställs som historiens slutpunkt, det system där friheten äntligen säkrats. Den sägs vila på folkviljan, på den gemensamma röst som formas ur individernas enskilda röster. I teorin är det en vacker tanke: folket styr sig självt, ingen står över någon annan. Men det är en tanke utan verklighet.
För vad är egentligen denna ”folkvilja”? Det är en tank som jag gått och grunnat på.
-
Människor vill olika saker. De strider om resurser, idéer, moral. De motsäger varandra i nästan varje fråga. När alla dessa röster blandas ihop uppstår ingen enhetlig vilja, utan en kakofoni. Folkviljan existerar inte som något helgjutet, den är ett konstruerat begrepp som makthavarna gömmer sig bakom. Det de kallar folkets vilja är i själva verket kompromisser framhandlade i korridorer, där partier byter röster mot maktposter och där opinionen formas av mediernas vinkling och kapitalets inflytande.
Detta leder till att demokratin inte blir självstyre, utan ständigt käbbel. Majoriteter formas och löses upp, beslut fattas och rivs upp, riktningar pekas ut och ändras några år senare. Ingenting byggs långsiktigt. Ingenting vilar på en fast grund. Demokratin garanterar inte frihet – den garanterar oändliga diskussioner utan slut, medan den verkliga makten obemärkt flyttas till andra händer: banker, byråkratier, internationella organisationer.
Så här fungerar det: folket tror sig styra, men makten ligger alltid någon annanstans. Politikerna skyller på ”folkets vilja” när de fattar beslut, men i själva verket följer de partilinjer, opinionsmätningar och ekonomiska intressen. Och eftersom folkviljan inte finns, kan den alltid tolkas, böjas och användas som ursäkt.
Demokratin förvandlar alltså friheten till en skenbild. Människor får intrycket att de har makt, men de har i själva verket lämnat över den till en apparat vars främsta uppgift är att förhindra verklig handling. Systemet är byggt för att ingen vilja ska kunna bli genomförd i sin helhet. Därför talas det ständigt om balans, kompromiss, konsensus – fina ord som i praktiken betyder urvattning och stillastående.
Frihet kan inte grundas på detta. Frihet kräver riktning, ordning, en ram som inte ständigt rivs upp av minoriteter och val. Frihet kräver en fasthet som demokratin per definition saknar. Därför är den liberala demokratin inte frihetens beskyddare, utan dess fiende: den förhindrar friheten genom att upplösa viljan i meningslöst prat.
-
Den som tror att folkviljan kan vara en kompass misstar sig. Massan är splittrad, alltid, och kan inte ge en klar riktning. Friheten kräver något annat: en kraft som står över käbblet, en ordning som kan bära fram det som verkligen tjänar folket, även när majoriteten inte ser det i stunden.
Jag ska återkomma till vad detta ”något annat” är i artikeln Kungademokratin – en väg för Sverige som publiceras senare i veckan. Men en sak är redan klar: demokratins grundidé är en illusion. Det finns ingen folkvilja, bara röster som tar ut varandra, och i det tomrummet smyger andra makter in och tar kontroll. Den liberala demokratin påstår sig ge folket frihet – i själva verket förvandlar den folket till en hjälplös publik eftersom pjäsen redan är skriven.