Kan en ensamvarg känna sig ensam?

Att lära känna sig själv är att få insikter som kan vara smärtsamma. Men som också kan peka ut en riktning för ens strävan. Så länge man inte ger upp är processen till gagn.

Jag känner mig och har alltid känt mig lite vid sidan av världen. Det finns antagligen en eller annan stämpel som skulle passa in på mig om jag lät vitrockarna som utfärdar dem få tillfälle att göra det. Men det är jag inte intresserad av. Den moderna världen är besatt av diagnoser för att skylla ifrån sig konsekvenserna av det onaturliga livet samma samhälle plågar oss med. De vägrar se människans behov och förhåller sig gentemot oss som maskinisten till kugghjulet.

Jag vill inte ha med dem och deras materialism att göra. Istället läser jag böcker och dikter av författare och poeter som jag känner en koppling till. På senare tid har det varit mycket Hermann Hesse – “världens första hippie” enligt vissa. Själv sa han till Miguel Serrano att:

“När jag är borta, kommer en konspiration att förfalska mig och försöka koppla mig till svart musik, droger och sexualisering. De kommer att förvandla mig till en serietidningsprofet och kanske till och med reservera mig en hedersplats i Disneylands Valhall.”

Så blev det i mångt och mycket. Han “sjöng i kod” som en Minnesänger, vilket han påtalade och efter hans död blev han ett populärkulturellt fenomen som få förstod. Hippie? Ja, kanske – en folklig hippie i så fall.