"Jordning" är beviset på hur dumt det blivit

Det självklara har blivit trendigt när cirkeln sluts.

Jag är till stor del uppväxt utomhus. I skog. På klippor vid havet. På vatten. Längs stränder och på ängar och gräs. Jag är också uppväxt utan skor och strumpor. Missförstå mig inte, jag var inte förvildad, naken och uppfostrad bland djur i skogen. Inte alls. Det jag beskriver var nog normalt för ett barn i början på 1980-talet. Naken förresten, det var vi också, i tid och otid. Inte nudister med ett tvångsmässigt behov av att slänga kläderna, utan mer “meh, spela roll”, så ibland på, ibland av.

---

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Skor och strumpor åkte av på våren och sattes på under senhösten. Jag minns att det gick alldeles utmärkt att cykla, gå i skogen och spela fotboll på grus utan skor när jag var liten. Jag och mina vänner var regelrätta hober. Nu när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur vi klarade det. Fotsulorna måste varit som läder.

Jag kom och tänka på detta häromdagen eftersom jag håller på att bli förvildad – eller återgå till mitt naturliga Jag, mitt barnsliga jag kanske?

För några år sedan lade jag vanliga skor på hyllan, köpte barfotaskor med noll drop och normal tåbox, genomled några månaders tortyr medan leder och ligament hittade tillbaka till positionerna Gud bestämt de ska vara i, och har inte sett tillbaka sedan dess. Jag har försökt leva mer “naturligt” – delvis i alla fall. Att använda grönsåpa till allt gav jag upp här om sistens, däremot linne har jag förälskat mig i. Nej, jag är lika mycket mot droger som jag alltid varit (kanske ännu mer), däremot betydligt mer hippie än tidigare (även om jag föredrar benämningen “folklig”, du som vet, vet).

Så, häromdagen bestämde jag mig för att börja “jorda”, som det heter. Eller “grounding” på engelska. Det är poppis bland de “alternativa” eftersom man genom en viss praktik kan dra nytta av jordens kraftfält och må bättre. Det låter betydligt mer spännande än det där. Vad man gör är att gå barfota.

Vi har verkligen gått hela varvet runt nu. Så dumt har det blivit att det blivit inne med att gå barfota utomhus. Det där varenda unge gjorde förr. Inte visste vi att det var hälsosamt på alla upptänkliga sätt. För det tror jag definitivt att det är. Jag är helt övertygad om att den som går barfota i skog och mark kommer må bättre, kunna betvinga ångest och depression enklare samt få bättre fötter, ben och kropp. Jag är också övertygad om att mycket sådant kommer sig av att barn idag inte ränner ute barfota i skog och mark.

Har det att göra med jordens energifält? Eller kanske med tryckpunkter i fotsulorna? Eller bara att man tror på det och därmed är ute och rör på sig i skog och mark och drabbas av placeboeffekten? Inte vet jag och inte bryr jag mig heller. Jag kan bara konstatera att varje steg på min väg mot “det naturliga” har gjort att jag mår bättre. Och det räcker för mig. Om du mår bättre av något annat, ja men för all del, håll kvar vid det.

Om du däremot känner att du ska pröva på att gå barfota igen, efter 40 år med skor, här följer några råd och varnande ord. Det är på intet sätt befriande och skönt på det sätt du i din fantasi kryddad med barndomsminnen föreställer dig. Det är en plåga. Det gör ont, det blir kallt och du stapplar fram eftersom du är livrädd för att trampa ner på en kotte till.

Jag gick kanske en kilometer häromdagen. På ett spår som verkligen bjöd in till barfotagång. Men aj, aj och aj. Tung är man och fötter som en prinsessa har jag tydligen. Det tog tid, gjorde ont och var obekvämt. Och någon energi kände jag inte heller omsluta mig. Men skam den som ger sig. Jag är fortfarande övertygad om att det är bra för kropp och själ så jag tänker hålla ut.

Vi vet att skogen och havet sänker blodtryck och lindrar själens våndor. Så klart är det bra att gå barfota, krama träd och bada naken (fortfarande inte som de tvångsmässiga nudisterna). Vi är en del av naturen, vi lever i symbios med den, vi är inte över den. Inom vissa gränser är det ett axiom att “ju närmare naturen desto bättre”.

Inom vissa gränser, som sagt.

Här mina råd till första turen:

• Ta med dig skor på din runda: bättre att ha och inte behöva än tvärt om.

• Var det länge sedan, det gör betydligt ondare än du tror.

• Se var du sätter fötterna.

Trägen vinner och kom ihåg att snart så blir det som när du var liten och … “jordning” eller inte skit samma … det var härligt att springa på daggvått gräs och inte behöva stanna bara för att en grusväg eller en skog dyker upp. Dit ska vi tillbaka igen.