Jaså, du tror du strävar mot "övermänniskan"
Antagligen inte eftersom du blivit vilseledd.
Sedan Europa förlorade fotfästet 1945 och tumlade in i totalt mörker efter 1968, måste vi inse att detta också påverkat vår nationella opposition. Den förhärskande dårskapen från kulturvänstern spillde över i våra led. Sedan dess är inget sig likt, och diverse idemässiga haverier har fått fritt spelrum inom vår sfär.
I vanliga fall är mina inläsningar bara för prenumeranter, något lite extra och uppskattat. Denna gång får dock alla lyssna. Jag hoppas du uppskattar det.
Ta bara hur Nietzsche har kidnappats och vridits för att passa en chtonisk och apart typ som tillåtits drälla runt bland oss. De ögnade igenom Så talade Zarathustra och förstod inget (men det lät coolt), varför de förvandlade övermänniskan till en steroidtuggande posör – med lika delar fernissa för skrämseleffekt, asocialt leverne och kriminell identitet … samt spår av någon form av antistat, antipolis och ”fuck the world”-mentalitet.
Jag vet inte om det går att komma längre från övermänniskan än så.
Övermänniskan är inte ett effektsökande skal. Hon är inte ett projektionsunderlag för ungdomlig vrede eller marginaliserad självbild. Hon är inte antisocial. Inte nihilist. Inte en som vill se världen brinna.
Tvärtom.
Nietzsche låter övermänniskan träda fram som en som övervinner sig själv – inte världen. En som har genomlidit tomheten, gått genom förlusten av Gud, värde, riktning – men som inte fastnar där. Hon blir inte bitter, inte kall. Hon säger inte ”allt är meningslöst” och lägger sig ner. Hon reser sig – med bröstet bart, blicken klar och ett nytt värde i handen.
Övermänniskan är livsbejakande. Hon skrattar. Hon dansar. Hon skapar. Hon sörjer inte det gamla – hon föder det nya. Inte för att hon vill, utan för att hon måste. Det är detta som gör henne till något annat än pöbeln och ressentimentets män: hon är en nödvändighet, inte en åsikt.
Nietzsche skriver aldrig att övermänniskan är ett hemligt ideal som föds bakom draperier bland subtila handslag och exklusiva riter. Tvärtom. Övermänniskan är ett öde, riktat mot den som orkar bära det. Den som orkar se, och ändå inte blunda. Den som orkar förstå, och ändå inte förakta. Den som orkar älska – trots allt.
Och framför allt: det är inte ett tillstånd, det är en riktning. Övermänniskan är inte färdig – hon är blivande. Hon står aldrig still. Hon föds ur motstånd, formas i ensamhet och prövas i varje ögonblick av världen. Hon finns inte i ytan, inte i posen, inte i muskelmassan eller uppsynen – hon finns i valet att fortsätta. Att leva vidare som den man vill bli, snarare än som den man varit.
Hon är motsatsen till allt det där: hatet, undergångsromantiken, den sura självgodheten. Hon är det som återstår när allt det där brunnit upp – och något ändå rör sig under askan. En glöd. En vilja. Ett ja.
Nietzsche skrev inte för dem som tycker att det är häftigt att vara världsfrånvänd. Han skrev för dem som förmår vända världen inifrån.
Därför är det dags att vi slutar låta de andra tala om övermänniskan. De som vill slippa ansvar, slippa livet, slippa folket. De som vill vara något – utan att bli något.
För övermänniskan är inte deras att nämna. Hon är vår – om vi gör oss värdiga henne.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶