Jag gläds åt att bli äldre – men räds för att bli gammal

Snart är det dags att fira födelsedag. En lämplig tid att reflektera över livet alltså.

Pierre Isacsson fick aldrig uppleva att hans sång Eden gavs ut. Hans vän Alf Robertson skulle underhållit på M/S Estonia men på grund av sjukdom bad han Pierre att täcka upp för honom. Det slutade med katastrofen som ännu är ett kollektiv trauma i Sverige. 30 år senare fann och färdigställde Ludvig Isacsson sin fars sista album. Det är en historia som inte kan lämna någon oberörd. Nedan finner du albumet på Spotify.

I “Eden” sjunger han:

”Det är ingenting att hymla om
Att jag önskar jag var yngre
Det är ingenting att hymla om
Att jag räds att bli gammal.”

---

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Om några dagar fyller jag år igen. Fyrtiosju år denna gång och det är ingen ålder att orda om i sig. Jag ser faktiskt fram emot det. Att bli äldre gör mig inget, tvärtom, jag tycker om det.

Jag blir en bättre människa hela tiden. Jag blir friare, klokare och mer omtänksam, mer med- och inkännande, och jag har vunnit nya människors kärlek och vänskap, vilka givit och ger mig så mycket. Jag blir skarpare än så länge, insikterna och åsikterna har förfinats. Och jag har slutat att bekymra mig om vad folk tycker. Jag trodde jag gjort det långt tidigare, det hade jag inte. Men nu har jag gjort det.

Jag känner mig också starkare än förr. Mitt ansikte är mer fårat och det finns en trötthet under ögonen. Jag är väl märkt av åren jag levt vilka varit längre än de kanske är för de flesta. Å andra sidan har andra jag beundrar levt betydligt längre år så jag klagar inte. Jag kan bli trött ibland men aldrig så trött att jag på riktigt vill ge upp.

Jag är mer attraktiv, jag för mig bättre och mycket tack vara att jag vågat lyssna på och lära av människor som vill mig väl. Lärdom: andra människor, som älskar dig och bryr sig om dig, är det viktigaste i ditt liv.

Så har jag blivit mer känslomässigt närvarande, gentemot dem och det som förtjänar det. Mot resten har jag blivit hårdare. Jag har inte lika mycket tid för trams. Allvaret är mer påtagligt även om jag mitt upp i det känner en lust att bejaka livet. Det går hand i hand på något sätt. Jag säger oftare vad jag känner, vågar vara mer personlig och ärlig, även om det gör en sårbar.

Jag kommer vara glad när jag blir fyrtiosju. Jag är välsignad.

Men jag räds att bli gammal.

Åren går långsamt, men så fort. Livet är bara meningsfullt genom den dualistiska principen som Allfader-Gud välsignat oss med i denna fysiska värld. Jag älskar livet så mycket för jag vet att det är ändligt:

Jag har hört sägas
att det aldrig är för sent.
Det är inte sant.
En dag förr eller senare,
alldeles för sent det är.

En tanka jag skrev en natt då jag vaknade ur en dröm som jag inte kunde skaka av mig.

När jag räds för att bli gammal så räds jag att inte orka leva fullt ut. Att inte kunna njuta av välsignelserna som kommer av åldern. Jag blir visare, men vad är visdomen värd om jag inte kan dela med mig av den till yngre kämpar?

Jag ser skönheten och magin i tillvaron skarpare, men tänk om jag inte klarar av att uppleva den på grund av att jag är gammal? Jag blir en bättre älskare, men tänk om … Tänk när allt grumlas. Det är detta jag menar när räds att bli gammal.

Bli inte dyster nu kära läsare. Att kontemplera sin egen förgänglighet är A och O för när vi gjort det väntar livet på oss, redo att låta oss leva så intensivt vi vill. Också i denna existensiella berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan är det balans som tarvas.

Låt oss vara unga i sinnet och tvinga kroppen att bära upp oss. Det finns så mycket att lära och försöka förstå. För mig är inte livspusslet att få vardagen att gå ihop. Snarare handlar det om att finna bitarna som gör livet helt.

Vem är jag? Det är alltid frågan.

Mystikerna säger att Gud lär sig om sig själv genom sin skapelse. Att universum blir medvetet genom oss. Jag lär känna mig själv genom livet jag lever och människorna jag träffar. Jag har lagt pusslet i 47 år, du kanske har gjort det längre, eller betydligt kortare. Men vi delar ändå själva livsprocessen. Det är en fin tanke.

Du och jag är också välsignade i det att vi givits en av livets nycklar i det att vi insett att vårt öde är knutet till folket och hembygden. Dessa tu är heliga för oss vad än som händer i livet i övrigt. Förlorar jag allt och alla jag älskar personligt och privat så finns fortfarande mitt folk och mitt hem – blodet och jorden – min plikt mot dessa är obruten. Och därmed är vi också knutna till varandra.

Och in i det sista, vilt kämpande mot det döende ljuset när allt går mot sitt slut finns det kraft i kärleken till sitt folk och sin fosterjord. Jag blir tårögd. Bilder av liv blixtrar förbi i sinnet: en kvinnas mage med liv som växer, små bebisfötter och skrattande unga män och kvinnor runt en lägereld med livet framför sig. Händer sammanflätade på en veranda i livets skymning och den sista soluppgången som trots allt ger hopp.

En vacker dag är allt för sent. Och ja, också den dagen är vacker för då fullbordas allt. Men fram till den dagen, lev med ett ungt sinne omfamnat av visdomen och erfarenheten av dina år.

Inom mig ser jag en liten pojke, en unga man och jag idag vandra hand i hand på en grusväg. Alla tre är jag. Jag då och jag nu. Längre fram på vägen kommer fler jag slå följe, takten blir långsammare, allt mer stilla men ändå kommer styrka finnas. Vid vägs ände blir vi ett och kliver så tillbaka in i evigheten igen.

Men det kommer dröja länge än. Här och nu ska livet levas, för familj, folk och nation. För kärleken. Ty kärleken är allt!