Jag får vänja mig vid att oftare vara olycklig

Det är sant att den med djup själ och intelligens oftare är olycklig än den som klacksparkar sig fram. Men det är ett pris jag gärna betalar. Frågan: hur hanterar man det utan att gå sönder?

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Det slog mig häromdagen att jakten efter lycka i många fall är som att jaga sin egen skugga, ganska bra träning men utan förutsättningen att någonsin lyckas vinna seger. Lyckan är flyktig. Gömd i ögonblicket. Skrattet som förlöser. Kyssen. Orgasmens sekunder. Ibland lite mer långvarig. "Några lyckliga dagar" säger man. På samma sätt är att vara olycklig något som passerar.

Man är lycklig och olycklig i perioder och beroende på hur intelligent man är får man lov att acceptera mer eller mindre lycka.

Nietzsche var tungsint, men också klartänkt. Han såg sig kunna röra sig fritt mellan de högsta och lägsta punkterna i livet. I kraft av sin kreativitet, sin tankekraft – sin intelligens. Från antikens kloka till modern forskning står det klart: du som är intelligent och kreativ riskerar psykisk ohälsa och du är mer olycklig än andra.

Jag är kreativ. Intelligent också, men inte överdrivet så i en svensk kontext. På tal om det, nu förstår du kanske vår svenska melankoli bättre. Den kommer ur vår svenska intelligens. Vi är ett intelligent folk och därför ett melankoliskt folk. Och ju mer melankoli, desto mer filosofisk, poetisk och politisk är man.

Kort sagt: en intelligent person ser vartåt det barkar hän. Hon ser det komplexa, det förutsägbara men inser också det oförutsägbara. Hon inser att samhället går i en viss riktning och det kommer inte bli särskilt trevligt för de flesta, inklusive henne själv.

Hon förstår djupet av den sjuka som satt sig i väst med degenerering, normlöshet, sexualisering, atomisering, ja listan är lång. Och hon kan sätta ord på det eftersom hon är intelligent med ett stort ordförråd. Hon har ord att klä tankarna i. Framförallt för sig själv. Och hon klarar av att resonera, att närma sig bekymmer från olika håll och dessa processer pågår inom henne när de inte spelar ut sig tillsammans med andra i samtal.

Detta gäller också det privata livet, tyvärr. Jag kan i vart fall inte göra någon skillnad mellan de två. Det finns inga vattentäta skott. Jag inser att detta sinne jag har många gånger lägger krokben för mig.

Kombinationen av en kreativ hjärna, intelligens och kognitiv rastlöshet är en häxblandning. Man får sällan ro då. Man övertänker gärna. Denna vers kom till mig här om sistens:

"Också olycka
är en följeslagare.
Dock ovälkommen."

Nietzsche var inne på nödvändigheten av att också kunna glömma, så vi inte blir överfyllda. Så vi inte blir galna.

Det är korset att bära. Det är utmaningen. Att komma ut på andra sidan den förlamande insikten om vartåt det barkar hän, att slita sig fri från ångesten som kommer av insikten och använda den som kraftkälla när man tar sig an sin uppgift här i livet.

Kunskap är farlig för människan. Därför straffades Prometheus efter att han givit oss elden. Det är också ett sätt att tolka Adam och Evas överträdelse. Det var därför Oden sa:

"Vet du, hur du rista skall? Vet du, hur du reda skall? Vet du, hur du färga skall? Vet du, hur du fresta skall? Vet du, hur du bedja skall? Vet du, hur du blota skall? Vet du, hur du sända skall? Vet du, hur du slopa skall?"

Å andra sidan var våra förfäder starka nog att inse nyttan av kunskap:

"Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett."

"Mannavett" är mer än inlärd kunskap, jag vet det, men det säger likväl något om synen de hade.

Priset man betalar för sitt kreativa sinne och sin intelligens är att lyckan går, oftare än den kommer. Den insikten är det bara att acceptera. Sanningen är ju den att priset ändå är värt att betala om man kan känna att det man bidrar med till sitt folk faktiskt spelar roll.

Det gäller att finna rätt människor att luta sig emot. Det är lättare sagt än gjort eftersom man behöver människor som står ut med en. Människor som på riktigt vill en väl och som på djupet älskar (agape) en. Därtill måste man själv vara det för dem.

Då kan man vara lycklig i sin olycka och bära den värdigt och lätt.