Jag fantiserar om en våldsam vedergällning
Gör du också det efter gårdagens dåd i Frankrike så är det inte att skämmas för, tvärt om bevisar du dig vara en fullt normal person vars moraliska kompass är intakt.
Vad som hände på lekplatsen i Frankrike i går vet vi alla vid det här laget. Jag behöver inte kvarstanna vid detaljer. En främling angrep, lugnt och metodiskt, lekande barn och högg dem med kniv. En efter en. Han tog sin tid när han gjorde det. Fruktansvärt på alla sätt och vis. Som pappa träffar det väldigt nära när barn råkar illa ut.
Förvånad blev jag däremot inte. Jag visste att det var en tidsfråga innan det skulle ske. Det är nämligen så här det är numera i Väst. Det är så här vi måste "vänja" oss att ha det.
Jag kom att minnas den lilla flickan i Göteborg som knivhöggs för en kort tid sedan, hur gick det med henne? Varför hände det? Varför slutade alla bry sig efter en dag eller två? Eller Luna som blev halvt slagen ihjäl i Skellefteå. Har alla glömt henne redan?
Jag har bara känt hat sedan jag blev varse vad som hände i Frankrike. Jag såg framför mig alla de européer som genom åren stått med sina Refugees Welcome-skyltar och bjudit in vem som helst till våra hemländer. Jag tänkte på alla de politiker, opinionsbildare, journalister med flera som försvarat massinvandringen (och fortfarande gör det/kommer göra det). Jag såg att de alla hade blod på sina händer.
Jag såg ansikten framför mig: Daniel Wretström som jag träffade en gång på en fest i Fagersta, några månader innan han mördades. Men också James Waite, Arminas Pileckas, Elin Krantz, Ebba Åkerlund och Tommie Lindh. Alla mördade av mångkulturen och massinvandringen. Många namn, men bara toppen på isberget.
Sedan målade jag upp bilder av vedergällning. Det var våldsamt. Det var blodigt. Det var skrik och skräck och fasa. Och det var befriande. Det kändes bra. Jag såg politiker, opinionsbildare, journalister med flera som alla fick vad de förtjänade. De råkade mer illa ut än alla som fallit offer för det samhälle de ägnat årtionden åt att skapa. Och jag såg hur Refugees Welcome-skyltar brann, tillsammans med alla som bar dem. Jag såg en revolution. Jag såg hur vi marscherade mot riksdagshusen i våra hemländer. Hur vi slet ut landsförrädarna ur förrädarnas tempel och gjorde processen kort med dem.
Mannen på lekplatsen riktade in sig på barn, vita barn. Medvetet.
Hans första anhalt när han kom till Europa var Sverige, där han släpptes in och välkomnades av Migrationsverket på uppdrag av våra politiker och med benägen hjälp av alla svenskar som röstat på partierna från V till KD under alla år. Jag blir rasande av tanken. Rasande och illamående. Att fantisera om en våldsam revolution där ansvara utkrävs och straff utdelas är det mest normala man kan göra i denna situation. Den som inte gör det är inte mänsklig.
Någon revolution ska vi däremot inte försöka oss på, inte heller slumpmässig vedergällning eller annat som vi just nu fantiserar om. Inte för att det skulle vara moraliskt fel. För det vore det inte. Nej, det vore en Gudi behaglig gärning. All revolutionär teori säger dock att man inte försöker sig på något om man inte vet att minst hälften av ens befolkning antingen sympatiserar med revolutionen (eller åtminstone inte hjälper fienden). Där är vi inte. Majoriteten av svenskarna tycker uppenbarligen att det är värt att offra barn på lekplatser, så att de själva slippa kallas rasister och kan fortsätta applådera sin egen upplevda godhet.
Det vore alltså meningslöst att försöka sig på något dylikt. Och oavsett hur tillfredställande det än vore att efterlikna Paul Kersey i Death Wish mot alla man själv uppfattar som "skyldiga" så är det ett orimligt förfarande.
Den våldsamma vedergällningen får alltså lov att fortsätta vara en fantasi.
Vi befinner oss inte i slå tillbaka-fasen. Absolut i självförsvars-fasen, vilket är viktigt att påpeka eftersom du har en plikt att bli kompetent i självförsvar. Att inte träna för att kunna skydda sina nära och kära är ett svek. Att inte vara förberedd att alltid kunna försvara sina nära och kära är urbotat dumt.
Jag inser att pöbeln kommer få nog rätt som det är, som den fick i Rostock sommaren 1992. Då kommer det att gå våldsamt till. Men det kommer inte vara "revolutionen" som startar. Pöbeln kommer slås ned. Det kommer rinna ut i sanden. Mattas av. En varaktig förändring kommer dröja många långa år. Och under dessa år kommer det bli mer och mer våldsamt. Det är så det blir när en stat faller samman. Det är konsekvensen av massinvandring och europeiskt självhat.
Tro mig. Sverige håller på att falla samman. Frankrike också. Och Tyskland. Hela Europa. Vi kommer ha det utarmade prekariatet, en allt fattigare och utsatt medelklass, ett dumlojalt transferiat som applåderar centralmakten samt en "elit" som går på i ullstrumporna, övertygade om sin egen förträfflighet. Och allt detta i en värld där ändlösa minoriteter strider om resurserna.
Terrorsomrarna för några år sedan var bara början. Det våld som drabbar våra hemländer nu en försmak och lekplatsen i Frankrike vare sig första eller sista gången.
Jag skriver detta, inte för att skrämmas eller försöka chocka. Jag skriver det för att det är sant och för att jag har en vag förhoppning om att du kommer hitta ditt sociala sammanhang, skapa ett mannaförbund, överge staden och etablera dig på en plats där ni tillsammans kan skapa ett nytt land, på en plats ni kan försvara och bygga upp en stark grund på inför framtiden.
Men jag är inte så hoppfull inför det stora flertalet. Det är en rännil som gör det. Så är det alltid. Sedan kommer det vara försent för resten. Belsassar såg en fritt svävande hand skriva ett varnande förebud på väggen, och det räckte inte. Varför skulle varnande exempel som händelsen i Frankrike förmå mitt folk att se stormen på horisonten?
Nåja, det finns inget annat att göra än att jobba på för att skapa en trygg samtid ut vilken en bättre framtid kan komma. Grunden fortsätter läggas, med vakande ögon på omgivningen och förmågan att försvara sig uppövad.