"Jag drar lans för det patetiska"
Ett samtal med Magnus Söderman om poesins återkomst till det manliga känslolivet.
En ny bekant som är en del av "träsket" hörde av sig. Vederbörande hade fått läsa min diktsamling Själsånger i förväg och jag såg fram emot en recension. Istället fick jag frågan: "Får jag intervjua dig?”. Självklart inte åt kultursidan personen arbetar för. Vi lekte med tanken en stund, innan vi skrattande lade den åt sidan. "Det är precis lika pretentiöst som du tro" sade rösten. "Var glad att du slipper dem".
Intervjun gjordes och det är första gången jag är med om den typ av initierat samtal det blir med en hantverkskunnig journalist som gjort ett gediget grundarbete, utan att känna att mina ord kommer vändas emot mig. Jag är tacksam för att jag fick denna möjlighet och nedan publiceras den i sin helhet.
Diktsamlingen finns nu att förbeställa. Denna första utgåva trycks endas i 95 exemplar, numrerade och signerade. Beställ ditt exemplar här.
Magnus, Själsånger är titeln på din nya diktsamling – din första poesiutgivning, trots att du har ett dussin böcker bakom dig. Varför dikt nu? Vad är det som gör att poesin blev formen för detta uttryck?
Jag har alltid använt skrivandet för att "skriva av mig". Prosa eller annat. Jag har läst mycket poesi också, försökt några gånger men varit missnöjd. Inte tagit mig tid, helt enkelt. Men i samband med flera personliga och privata motgångar för några år sedan, och att jag i och med dessa fick nya insikter tack vare nya bekantskaper, så har jag tvingats konfrontera mycket som jag burit på, och då har diktandet varit ett sätt att konkretisera tankarna och känslorna.
Så dikten blev en sorts nödvändighet snarare än ett medvetet stilistiskt val – ett sätt att hålla huvudet ovanför ytan, kanske?
Du nämner "nya insikter" och att du tvingades konfrontera saker i ditt bagage. Går det att tala om vad det rör sig om? Är Själsånger en personlig bearbetning eller finns där också en ambition att tala till fler – bortom det privata?
Poesin blev bara. Jag bad inte om det. Jag låg i sängen, hade så många tankar, mer än vanligt och mådde inte så bra. Jag började skriva på telefonen och så som orden kom ut var det mer poesi än prosa, mer korthugget och nära, så jag fortsatte.
Insikterna jag vunnit. Ja. Det handlar om självbilden, att våga möta mig själv. Skuggan. Och därtill, att inse vem jag är och att jag på många sätt försökt leva så som jag trott att jag ville och borde leva, med familj och barn och konvention, men misslyckats varje gång.
I första rummet är skrivandet en personlig bearbetning. Men jag tror att jag också kan nå fram till människor som av andra skäl läser och lyssnar på mig, och som kan behöva se att de inte är ensamma med liknande tankar och känslor. Detta är inget ämne som lyfts i den nationella oppositionen, inte på detta sättet. Men bland oss precis som överallt annars finns en massa föreställningar om att man ska vara på ett visst sätt. Herregud, det skrivs spaltmeter om det. Men jag bryr mig inte längre.
Jag är en vitr, kalla det en "konstnär" i modern kontext, och förutom att det är terapeutiskt för mig så är uppgiften också att vara den som säger och gör saker som andra av många olika skäl inte kan eller vill, men som de behöver ta del av och förlora sig i. Så var det sagt.
Men även om läsaren inte behöver det andliga läkandet tänker jag att de behöver poesin. Orden. Meningarna. Man kan läsa poesi för poesin skull.
Det där du säger – "jag är en vitr" – det stannar kvar. Det är ett gammalt ord, nästan urtida, och det ger en annan tyngd åt vad du försöker göra. Inte bara poet som någon som skriver vackert, utan den som ser, som bär något vidare.
Du talar om skuggan, om misslyckandet med att passa in i de ramar som din egen ideologi satt upp – familj, relationer, det stabila livet. Och det låter som att Själsånger inte bara är en inre resa utan också ett slags uppbrott från illusioner. Samtidigt riktar du dig till en läsekrets där sårbarhet, känslomässig introspektion, kanske rentav är förbjuden mark.
Hur har det varit att ge efter för den rösten – att inte längre vara ledare eller talare med svar, utan poet med frågor? Var det svårt att tillåta sig själv det?
Jag är van vid att säga obekväma "sanningar". Men de har varit riktat mot "dem". Nu är det, inte riktat som med udden, men riktat med en öppen famn, mot "de mina". Att säga att jag på många sätt varit misslyckad, sett till de förväntningar vår rörelse ställer upp, är så klart känsligt. Men jag har sett för mycket och känner för många som farit illa för att kunna tiga om det. Illusioner, som du säger, illusioner överallt. Så går det när man inte har principer och förlåtelse i stället. Alltså att "det här är bäst", men när vi snubblar är det okej att be om hjälp, ta nya tag och hanka sig fram igen. Vi är inte perfekta. Det har funnits en strävan efter ortodoxi som varit skadlig. På många sätt har jag varit med och hyvlat bort det värsta och med Själsånger kanske jag lyckas ännu mer med det. Vi måste acceptera att alla inte kan eller vill leva enligt vår mall, och att de är precis lika bra och välkomna trots det.
Det är ett kraftfullt erkännande – och ovanligt, inte bara i din rörelse utan också i offentligheten överlag. Du talar om att vända blicken inåt, inte för att underminera något, utan för att göra det mänskligt. Själsånger blir då både bekännelse och reform.
Du säger att du varit med och hyvlat bort det värsta – är det en omskrivning för att du i dag distanserar dig från delar av den rörelse du varit del av? Eller är det snarare en intern självrannsakan, ett slags försök att rädda något du ändå tror på i grunden? Med andra ord: Är Själsånger en brytning, en försoning – eller något tredje?
Jag vill inte ha med den gamla rörelsen att göra. Men det är inget nytt. Det har jag sagt många gånger. Det jag gör huvuddelen av tiden är ett försök att göra om och göra rätt. Det som varit har farit, och jag vill lägga bitterhet och hat såväl som det asociala som frodades bakom mig. Men Själsånger har inte med det att göra, den är inte politisk alls. Det är ett romantiskt idealistiskt program, en hyllning till kärlekens alla former och till människan, mannen och kvinnan.
Det är intressant, det du säger – att Själsånger inte är politisk, trots att du som person nästan alltid är politisk. Det gör samlingen desto mer laddad, på ett sätt. Att avstå från det politiska kan ju i sig bli ett statement, särskilt i en tid där varje uttryck tolkas ideologiskt.
Du kallar boken för ett romantiskt idealistiskt program, och en hyllning till kärleken, även i dess olyckliga form. Det är nästan anstötliga ord i vår samtid, där cynismen ofta bär poetens mantel. Hur arbetar du med kärleken i Själsånger? Är det längtan, förlust, begär, vördnad – eller allt på en gång? Och: Finns det en Du som dikterna är riktade till, eller är det mer av ett arketypiskt "du"?
Samtiden är ointressant. Framför allt dagens samtid. Och politiken definitivt. Inte ointressant på ett materiellt plan, men den bär inga eviga värden inom sig. Det gör konsten, poesin ... som med kärlek till exempel. Folk får tolka, anta och göra vad de vill.
Kärleken i Själsånger är allt det du beskriver, samt en dyrkan som närmar sig det osunda. Och ja, det finns ett Du. Varje ord, varje mening, är sann. Upplevd. Det är väl det mest skrämmande. Jag säger, "varsågod, här är min själ", sedan kan folk göra som de vill. Och med tanke på att det finns somliga som vill mig illa kan jag tänka mig att det blir huggsexa på att försöka i vissa kretsar.
Att säga "varsågod, här är min själ" i ett klimat där den minsta svagheten ofta blir ett vapen – det är ett ovanligt drag. Men kanske också ett slags trots? Att göra sig sårbar fullt ut, är det medvetet?
Trots. Absolut. Jag har levt "mot världen" sedan jag var liten. Kanske kan jag inte annat. Antagligen inte. För mig är den höviska kärleken den yttersta sanningen. Det är Napoleon och Joséphine, Dante och Beatrice.
Du beskriver kärleken i Själsånger som dyrkan, nästan på gränsen till det osunda. Det finns något nästan religiöst över den hållningen – som om kärleken i dina dikter är en form av tillbedjan, en helig eld. Ser du det så? Och hur balanserar du i så fall mellan det sublima och det destruktiva i den sortens passion?
Balanserar. Menar du i livet eller i dikterna?
Jag menade i första hand i dikterna – hur du gestaltar den sortens kärlek utan att den förlorar sin värdighet eller tippar över i självömkan eller patetik, vilket är en svår balans när man skriver så naket och allvarligt som du gör. Men frågan blir naturligtvis lika intressant i det levda livet.
Så – låt oss ta båda. Hur hanterar du i poesin den där tunna gränsen mellan sublim passion och självförbrännande känslodrama? Och hur påverkar det dig i vardagen – att hålla fast vid ett ideal som så ofta krockar med verklighetens hårda kanter?
Värdighet? Den är värdig om den är äkta och passionerad. Om det levs och känns.
Självömkan, den mest patetiska självömkan, flyr jag inte från. Varför skulle jag det? Det är ju den vi behöver få uttryck för. Den finns där. Tro mig.
I dag tävlar feminismen och manosfären om att vara mest biologistiska och materialistiska. Det är teoretiserande som förvirrar. Jag drar lans för det patetiska. Jag vänder mig till mannen som med tårar i ögonen frågar "varför valde hon inte mig" eller som återigen hamnar i vänskap med Henne trots allt. Låt oss vältra oss i det en stund, sedan går vi vidare och träffar nya människor av kött och blod, nya äventyr.
Sedan, när det gäller min vardag. Den är som den är. Självförbrännande. Passionerad. Skrämmande för fel person som kommer nära. Olycklig. Lycklig. Hopp och förtvivlan. Jag är den jag är och jag skadar ingen annan än mig själv, om än mindre och mindre nu när jag accepterad den jag är. Förr eller senare träffar man den som faller pladask för en, tack vare och inte trots den man är, och då uppstår ljuv musik. Jag är ju romantiker och är det något vi har så är det hopp. Och händer det inte så är det okej, för då lever jag i vart fall inte i en lögn.
Du drar lans för det patetiska – det är ett citat som fastnar. Det krävs en särskild sorts oräddhet för att inte bara acceptera sitt tårögda jag, utan också göra poesi av det. I en tid där självkontroll, självdistans och ironisk förhöjning är norm, blir det du gör nästan radikalt.
Det låter som om Själsånger också är ett sorts manifest för ett återerövrat känsloliv – en revolt, inte bara mot samtidens idéer, utan också mot dess känslomässiga återhållsamhet.
Men finns det inte en risk att det du beskriver som hövisk passion också kan uppfattas som idealisering, kanske till och med kvinnodyrkan i dess mest orealistiska form? Hur ser du på det? Är din Beatrice en verklig kvinna – eller en symbol?
Det var den sista pusselbiten som föll på plats, för jag brottades med just den frågeställningen själv. Dyrkan av en verklig kvinna kommer att leda till kvinnoförakt eftersom hon inte är den eteriska varelse många män genom historien, och nu, hoppas och i vissa fall kräver.
Lösningen är att inse att hon både är madonnan och horan, och det är precis så det ska vara. Samma kvinna kan dyrkas för den mystiska, esoteriska betydelsen hon bär inom sig som kvinna. Men hon är också horan, lustdriven och "fallen" – och det är tur det. När man inser det så är målet nått, eftersom det som riskerade att leda till förakt nu blir något man ser som positivt ... något man vill ha.
Det där är både kontroversiellt och, i sin form, nästan tidlöst. Den dubbla bilden – madonnan och horan – har förstås använts, slitits och kritiserats i generationer, inte minst av feminismen, men du vänder den snarare inåt som en slags frigörelse från egna illusioner. Det är inte kvinnan du lastar, utan mannens oförmåga att se hela människan.
Men det kräver också att du som diktare håller fast vid det komplexa. Hur lyckas du med det i Själsånger? Hur skriver man om en verklig, felbar kvinna utan att vare sig idealisera eller demonisera henne – särskilt när känslorna fortfarande brinner?
Jag har ingen aning. Men jag frågade faktiskt en gång … gav möjligheten att läsa och tycka till, säga nej ... men svaret var att det var mina texter och att jag måste vara ärlig. Jag tog det till mig.
Det var ett både rakt och ovanligt moget svar du fick – kanske har du viss fog för din dyrkan trots allt. De flesta hade nog tagit chansen att tycka till. För övrigt är det fascinerande att du har denna omedelbara kontakt, detta fortlöpande samtal på detta sätt, samtidigt som personen är objektet i en del dikter. Jag förstår inte det riktigt, hur det fungerar.
Mig ger det hopp om människan och möjligheten att älska utan tvång, respektera på riktigt och acceptera fullt ut. Men hade du sagt till mig för några år sedan att jag sagt det så hade jag skakat på huvudet.
När du nu står med Själsånger i handen, snart släppt i tryck – vad hoppas du att läsaren ska känna? Vad är det innersta du vill nå fram med, bortom form, bortom språk? Vad är budskapet, om vi får kalla det så?
Så fort läsaren börjar läsa så är det inte min dikt längre. Det är hans eller hennes. Det är inte mina minnen, inte "mina människor". Det är deras. Och det enda jag hoppas är att mina ord gör något gott för dem, att de mår bättre efter att de läst dem.
Det var förvånande ödmjukt sagt. Att ge ifrån sig orden med förhoppningen att de gör gott, utan att kräva kontroll över tolkningen, det är stort. Men det kräver också att man låter egot släppa taget – det återstår att se om du klarar det, eller om du känner dig tvungen att kommentera framöver.
För mig låter det som att Själsånger inte bara är en bok – utan en överlämning. En akt av försoning, kanske till och med kärlek, riktad utåt efter många år av kamp, men framförallt inåt, till dig själv.
Avslutningsvis: Om du fick säga en enda sak till en person som står med boken i handen men tvekar – som kanske hört om dig, men inte läst dig – vad skulle du vilja säga då?
Lita på din intuition, och har du inte gjort det hittills, börja nu, oavsett om du tar den eller inte.
Magnus Söderman, tack för ett ärligt och öppet samtal. Och för att du låtit oss komma nära – på riktigt.