Jag ber att få tacka för gåvorna

Från mig till er ...

Jag är djupt tacksam till alla som på olika sätt stöttar arbetet vid härden. Varje ny prenumerant gör mig glad och varje som försvinner är smolk i bägaren. Mitt skrivande är inte för alla, jag förstår det, men det är fortfarande tråkigt när någon "tackar för sig".

Jag tackar er genom att leverera. Genom att använda den tid som ert stöd frigör till att på bästa sätt tjäna vår svenska strävan och den konstnärliga och andliga renässans vi så förtvivlat behöver.

Ibland händer något som sticker ut.

Någon gång då och då lämnar några av er större donationer och det är varje gång lika svårt för mig att veta hur jag ska reagera. En kär väninna sa häromdagen att jag måste lära mig att ta emot uppskattning: "du måste ta emot lika bra som du ger" var hennes punkt i det samtalet.

Jag vet inte varför det är så, varför jag är så. Kanske finns det inom mig en tanke som säger att jag inte förtjänar det. Psyket är komplext och mitt verkar vara lite extra eget på somliga sätt. "Jag gör ju bara min plikt” tänker jag och "det blir ju aldrig tyst i huvudet så vad skulle jag göra om jag inte fick skriva?" är nästa tanke.

Nåväl, det är som det är.

-

Jag vittjade brevlådan här om dagen. Tyvärr är det brev man får i princip alltid brev man helst inte vill ha. Myndigheter som vill snoka eller räkningar, kanske en kallelse för att besiktiga tänderna.

Men ibland blixtrar det till.

I brevlådan låg ett fint kuvert, ett sådant som sticker ut. Ett kuvert valt med omsorg utan tvekan. Det kändes trevligt i handen. Strukturen fanns där, känslan av exklusivitet. Jag blev glad bara av kuvertet.

Så jag tog in det. Satte mig i min fåtölj och öppnade det sakta. Jag kände inte igen handstilen och poststämpeln gav ingen egentlig ledtråd heller. Avsändare fanns inte. Ett dubbelvikt "vykort" dolde sig i kuvertet och en gåva inuti det. Eller två gåvor faktiskt, av olika sort, båda betydelsefulla.

Tack.

-

Det händer då och då att någon av er därute tar er tid att hitta min adress och sända iväg något. Gåvorna är fina, bidragen alltid varmt välkomna och när ord finns med alltid upplyftande. Men tanken bakom, handling, är det som verkligen lämnar avtryck.

Att sända ett brev är en kärlekshandling. Hat- eller hotbrev inte inräknade, även om sådana är betydligt mer sofistikerade och kraftfulla än slentrianmässiga dito på sociala medier. Att skicka brev är att bry sig lite mer, oavsett innehållet.

När jag skriver kärlekshandling menar jag inte som kärleksbrev. Jag får för få sådana i min låda. Det var länge sedan nu. Vägen till mitt hjärta går via brev. Magen kanske någon trodde, men brev är ett betydligt mer säkert kort. Jag tycker om brev till den milda grad att jag skrev om det på Blommor i ruinerna.

-

Jag satt ett bra tag med vykortet och kuvertet i handen. Det väckte många tankar och gjorde min dag.

Jag vet inte vem som skickade det. Inte det och inte tidigare försändelser. Det finns något speciellt i det också. Något osjälviskt. Ni vill inte ha något tillbaka, inte ens ett erkännande av tacksamhet.

Men ni kommer inte undan. Jag tackar er så här i stället. Offentligt.

Tack!