”Jag ångrar att jag skaffade barn” – när zeitgeisten blir starkare än modersinstinkten

En mamma ångrar att hon satt sina barn till världen – inte för att hon saknar kärlek, utan för att hon slutat tro på framtiden. Det säger något om henne, men ännu mer om tiden vi lever i.

Jag vill inte bli arg. Det är inte konstruktivt så den ilska jag har kvar måste sparas. Så när jag i Aftonbladet läser om Sofia som ångrar sina barn ser jag till att andas in och andas ut. Sedan om igen. Och igen. Jag vill inte skrika och ruska om. Jag vill förstå. För detta är allvarligt. På riktigt.

Det finns något djupt sorgligt över Sofias berättelse. Inte för att hon är ond eller dålig – det är hon inte – utan för att hon blivit en spegel av en tid som tappat riktningen. När man läser hennes ord märker man hur hon älskar sina barn, nästan översvallande, och ändå går hon omkring med en tanke som är giftig både för henne själv och för barnen: att deras existens är ett misstag hon begick i ett svagt ögonblick av samhälleliga förväntningar.

Det är en märklig paradox. Kärleken finns där, men tron på världen är borta. Det är som att hon gått vilse i sitt eget huvud och nu skyller skogen för att den har träd.

Visst, världen är tuff. Det har den alltid varit. Förr var det svält, kyla, hårda livsvillkor. Nu är det näthat, ideal, press och ständig larmberedskap om undergång. Men något har hänt med oss människor: vi tål svårigheterna sämre, samtidigt som vi tror att vi är klokare än någonsin. Och när man lyssnar på Sofia hör man hur rädslan äter sig in i allt hon känner. Det är inte barnen hon ångrar – det är sin egen förmåga att tro på framtiden.

Men den där rädslan, när den går för långt, börjar förvrida relationer. För hur är det att växa upp med en mamma som älskar dig, men som öppet uttrycker att hon önskar att du sluppit finnas i denna hemska värld? Barn är känsliga för sånt. De hör saker mellan raderna. Jag tror inte att hon vill dem illa, men det hon bär på ger ringar på vattnet.

Och samhället blir inte bättre av fler människor som resonerar som om själva existensen vore en börda. När ett land redan oroar sig över sjunkande födelsetal och bristande sammanhållning behöver det inte fler berättelser som målar barn som offer redan från födseln. Det gör oss alla lite svagare.

Här bär Sofia ett eget ansvar. Man måste våga säga det. Föräldraskap är inte bara en känsla – det är ett kontrakt man ingår, och det kontraktet förpliktar en att tro att livet är möjligt, åtminstone bättre än tomheten. Man kan vara trött, orolig, ledsen – men man får inte släppa taget om hoppet, för då drar man barnen med sig.

Samtidigt ska man inte slå henne i huvudet med det. Hon är en människa som lider. Hon är en produkt av en tid som matar oss med undergångar och perfektion och som gör folk mer rädda än kloka. Hon uttrycker något många tänker i svaga stunder.

Men så kommer vi till det riktigt cyniska: hur media väljer att använda henne.

Rubriken – ”Egoistiskt att skaffa barn” – är som tagen ur manualen för klickjournalistik. Det är inte en ingång till förståelse, utan en krok som ska sätta sig i folks mage. Man lyfter en människa som brottas med existentiell oro och förvandlar henne till en rubrikmaskin. Och samtidigt låtsas artikeln vara mjuk, nästan empatisk, men saknar helt det djup som ämnet kräver.

Man får veta att Sofia älskar sina barn och ångrar att hon satt dem till världen – men man får inte en enda fråga om hur barnen mår av en sådan syn. Ingen fråga om hur relationerna påverkas. Ingen undersökning av varför vår tid skapar den här sortens tankar, varför så många tappar tron på livet självt. Ingen röst som vågar säga att det här kanske inte är hela sanningen om världen, utan ett uttryck för en ångest som förtjänar motstånd, inte applåder.

Man paketerar hennes smärta som samtidens symptom, men utan att ge läsaren vare sig förklaringar eller motvikter. Det är sentimental fatalism: en känsla utan analys. Och det är farligt, för ett land där medierna ivrigt dokumenterar hopplöshet men sällan visar vägar ut ur den skapar en befolkning som tappar framtidstron – inte för att världen objektivt är värre än förr, utan för att vi matas med den här sortens berättelser tills vi slutar se något annat.

Hela upplägget känns som att redaktionen tänkte: ”Det här är perfekt. Lite tårar, lite samhällsoro, lite mer bränsle till känslan av att allt går åt skogen.” Men de missar sin uppgift: att ge oss en bild som inte bara väcker känsla, utan också förklarar något viktigt.

Det som saknas är ryggrad. Den där äldre, jordnära visdomen som hade sagt:

“Sofia, vi förstår att du är trött. Men det är världen som ska rustas upp – inte ungarna som ska raderas ur den.”

Man får möta henne med trött värme och viss förståelse. Och samtidigt stå upp för det som faktiskt bär: barnen, relationerna, framtidstron.

För barnens existens är inte ett brott. Det är en riktning. Och riktningar tappar man bara om man slutar gå.