Idéerna vinner i längden – inte poserandet
Du som ropar på revolution och konfrontation – du tror att du säger något nytt. Men vi har redan gått den vägen. Det vi behöver är inte fantasier. Det är verkligt mod. Det är idéer och svensk strävan.
Då och då svarar (alltid anonyma) individer på inlägg jag gör på X att det som nu krävs är “våld” och acceleration för revolution. Oftast sker det efter att jag uttryckt något motsatt. Jag vet aldrig om de menar allvar eller om de bara vill brösta upp sig. Ibland hör någon av sig som är genuint besviken över att jag inte talar om “piskor och spikklubbor” längre.
“Du var bättre när du var arg”, har jag fått höra.
Det är möjligt att det var mer kittlande att lyssna på mig då. Jag vet inte. Men jag vet att jag mådde sämre – och framför allt: jag påverkade färre människor positivt.
Jag är ledsen om någon känner sig besviken. Men det som varit har farit. Det är prövat, och det fungerade inte. Tvärtom skadade det vår svenska strävan – och många människor som var involverade i den.
Så nej: revolutionära fantasier hör spänningslitteraturen till. Och där uppskattar jag dem också.
Jag har precis tittat på SVT:s dokumentär Sverigevänner, del ett. Jag ska återkomma till den mer noggrant framöver.
Men en sak slog mig när jag såg den – när de pratade om Sverige under 1990-talet: hur våldsamt det faktiskt var. Och att jag var mitt uppe i det. En del av det. Och att mitt svar till alla de som hör av sig och vill ha denna våldsamma utveckling borde vara: Vi har prövat det, och det fungerade inte.
Jag minns själv hur det talades om vapen och bomber bland unga svenska killar som nyss blivit tonåringar. Idén om raskrig och revolution var ständigt närvarande – och något vi hoppades på.
Vänstern hade sitt våld, utlänningarna sitt, och vi hade vårt.
Accelerationism för hela slanten.
Och ärligt talat. Jag är glad över att det inte blev som vi drömde om hemma i pojkrummet. Det hade varit förödande.
-
I början av 1990-talet genomfördes åtskilliga attacker mot flyktingförläggningar. VAM gjorde sitt. Den mycket aktiva skinheadrörelsen (som sedan skiftade kläder men var lika aktiv) gjorde sig skyldig till många våldsbrott, framför allt misshandel. Lasermannen dök upp, och senare under 1990-talet fortsatte våldet – från nationella grupper och andra.
Vilka var “Vi som byggde Sverige”, till exempel? Det är kalla fakta.
Svenskar drabbades något ohyggligt av våld från utlänningarna som gränserna öppnades för. Våldsamheter med vänsterextremister och kickersgäng var vardagsmat. Medierna, tillsammans med politiker och etablissemang såväl som civilsamhället, stampade allt vad de kunde mot oss nationella – och såväl svenskhatet som det svenska självföraktet nådde nya nivåer.
Det är också kalla fakta.
Politiker och massmedier utsåg svenska unga killar och tjejer till fiender som skulle krossas. Se dokumentären och lyssna på Leissner, Westerberg och resten av dem. Hatet lever än. Och hatet mot politikerna under 1990-talet – det vågar jag hävda – var glödgat.
-
Det var inte så att detta med nationalism och invandring var något okänt från 1980 och framåt. Bara den som inte läste tidningar eller tittade på teve kan hävda det. Tvärtom. Det fanns ett stort folkligt missnöje – ja, en ilska som kokade över.
Jag vågar hävda att de flesta av attackerna mot förläggningar inte genomfördes av nationella aktivister. Tvärtom: det var “arga svenskar”.
Men – och detta men är viktigt – det gjorde ingen skillnad.
Det blev ingen revolution.
Det blev inget raskrig.
Det blev inget av något av detta.
Sverige då var långt närmare det som moderna revolutionsromantiker drömmer om än vad vi är i dag.
Att ropa efter dylikt är direkt kontraproduktivt. Att gå i gamla hjulspår likaså. Kraften under 1990-talet räckte inte till, och i början av 2000-talet fortsatte kvarlevan från den tiden att retirera.
Från 10-talets början har somliga försökt röja ny väg – och det har delvis lyckats. Tack och lov ska tilläggas. Gamla sanningar tvingades maka på sig, och den nya verkligheten accepteras och konfronteras. 20-talet måste se mer av det. Inte nostalgi som praktik och taktik. Däremot fler svåra uppgörelser med det som varit, så att vi inte gör dumt igen.
För att låna från en sångtext från förr: “Ingenting är heligt. Allting till attack.”
Det som varit är inte heligt.
Det som nu är, är inte heligt.
Det som är heligt är vårt folk …
Och fa ta var och en som slänger bort potential, tid och resurser på poserande, på fantasier och på sådant vi redan prövat – och kan konstatera inte fungerade, trots att jordmånen var betydligt bättre.
Det enda våld som behövs är det våld som stavas självförsvar.
Är jag tydlig nog?
Kära läsare, jag behöver ditt stöd
Om du uppskattar att läsa mina texter och de ger dig något värdefullt, så finns det några enkla sätt att stötta mitt arbete:
⟹ Teckna en betald prenumeration – det hjälper mig att fortsätta skriva. 👌
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672 (skriv gärna “gåva”). 👍
⟹ Hjälp till genom att dela texterna vidare så fler hittar hit. 🫶
Tack på förhand – det betyder mycket.
/Magnus