Ibland är det rätt att ge upp!
När det är din själ som står på spel kan kapitulation vara det enda rätta.
Det finns ett vackert stycke i Hesses bok Siddhartha som jag återvänder till då och då. Senast häromdagen, när en vän oväntat hittade boken på en osannolik plats och skickade en bild till mig. Jag tog fram mitt eget exemplar och började bläddra.
Den mening jag tänker på dyker upp när Siddhartha har genomgått många yttre och inre sökanden – han har varit asket, levt i sinnesnjutningens värld, blivit rik, förlorat sig själv och till slut blivit djupt desillusionerad. Han har helt enkelt levt livet.
Till sist når han en sorts inre kapitulation: han inser att all kamp mot livets gång – mot ödet, lidandet och framför allt hans egen inre natur – bara skapar mer smärta.
”Siddhartha slutade kämpa mot sitt öde just i denna stund, och han slutade lida.”
Jag känner igen mig i det. Så mycket tid jag har lagt på att försöka gå andra vägar än den tydliga stig som hela tiden legat framför mig. Det är inte det att jag inte har vetat. Vi dras åt ett håll, och hur vi än krånglar dyker just den där stigen upp bland alla andra. Om och om igen.
I mitt fall har det nog varit nödvändigt. Jag är tjurskallig. Mitt motto är att man inte ska ge upp. Det betyder att man inte ska ge upp lättvindigt – i vissa fall inte förrän man dör. Men man ska ge upp – kapitulera – inför sitt öde. Ju förr desto bättre, för Gud välsignar den som gör det hon ska, och förbannar den som stretar emot.
Min diktsamling "Själsånger" finns nu att förbeställa. Denna första utgåva trycks endas i 95 exemplar, numrerade och signerade. Beställ ditt exemplar här.
Jag tycker mig se det hos vänner ibland – hur de gör allt för att kämpa emot sig själva. Tolv nya ronder varje dag mot den egna själen. Sedan är de utmattade. Det är en strid man inte kan vinna. Därför lider de – som Siddhartha, som Hesse – innan kapitulationen. Som jag själv.
I sådana ögonblick kommer orden till mig inte längre som reflektioner, utan som dikt. När känslan inte längre låter sig ringas in av argument, när språket måste skifta form. En gång skrev jag en dikt till oss alla som förnekar våra öden – som valde tyst kamp framför levande liv. Jag ser fortfarande bilden framför mig.
Jag ser dig där du gör ditt jobb och håller god min men du lider svårt en avgrund inom dig Tanken släpper inte taget: det här var inte meningen säg hånler inte Mammon åt dig? den grinande dödskallen Fingrar som knappar förstrött och leende stela läppar mimikry mimikry i ödemarken bland homo officinarius Men vad gör du för förändringen? inget alls – can't be bothered vems är ansvaret när du efterliknar kaftanklädd klagosång? huvudet mot muren igen och igen allt går sin gilla gång oy vey eller hur? Det magiska livet väntar på dig jag skriker och sliter mitt hår sträcker ut handen du tittar förbryllat bakom dig Legion flinar Vinkning adjö när du krokar arm med dem och lämnar mig ensam I morgon börjar den om – Danse macabre: den fasansfulla meningslösheten Det magiska livet övergivet igen Le morte d'arthur – kanske hoppet försvann magi som ej levs förtvinar och dör då finns inget av värde längre kvar
Stoikern försöker inte påverka andra. Allt han gör är att hantera sig själv i förhållande till andra. Jag är inte stoiker utan passionerad romantiker. Så jag säger: kapitulera inför ditt eget öde och lev. Lev trogen mot Gud, dig själv, dina nära och ditt folk. Då kan det inte bli fel.
När det gäller mig själv kan jag inte säga att jag har uppnått nirvana – vad det nu skulle vara i sammanhanget. Däremot har jag slutat kämpa emot. Tidigare försökte jag desperat hålla fast vid känslor, människor, ögonblick, dogmer – vad det än må ha varit. Nu säger jag bara: "Det är som det är" och "det blir som det blir".
”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig” skriver psalmisten, och det är sanna ord. Att kapitulera inför sitt öde är att överlämna sitt liv i tjänst åt Fadern. I samma ögonblick man gör det så upphör man att lida – åtminstone det existentiella lidandet.
Så ge inte upp – annat än inför ditt eget öde.
