I våra hjärtan de mördade leva alltjämt

Jag minns Daniel Wretström och andra som ryckts ifrån oss.

Du som växte upp skyddad kan aldrig förstå det liv många av oss andra har levt. Liv på barrikaderna. Alltid med fara som lurade runt hörnet. För sällan tycker jag deras röster får höras. Alltför sällan ges respekt för de offer som följde.

---

I vanliga fall är det bara betalande prenumeranter som kan lyssna på inläsningar av artiklar. Denna gång gör jag ett undantag.

---

Daniel Wretström var inte ute efter att bråka. Han hade något harmlöst över sig. Jag minns honom som kort och klent byggd. Han passade inte in på stereotypen av "skinnskallen" utan snarare passade han in på smeknamnet "Lilleman" som han fått.

Medan de flesta levde goda liv, tittade bort eller applåderade när Göran Persson lät meddela att samhället skulle "krossa" oss nationalister och därmed svek sitt folk och sitt land fanns det sådana som "Lilleman" som trots (eller kanske tack vare) sin ungdom, såg vad som hände. Han såg det och upplevde det i den ungdomsvärld som vuxenvärlden inte låtsas om. Det han såg gjorde honom till nationalist och till skinnskalle.

Den resa han gjorde i slutet av 90-talet gjorde jag i början av samma årtionde. När jag såg vartåt det barkade hän var det naturligt att finna en kämpande gemenskap. Det var det för honom också. Han gjorde vad han kunde utifrån sina förutsättningar. Unga män som är arga väljer inte alltid rätt. När samhället övergivit dem och vuxenvärlden sviker sitt ansvar fäktar man på egen hand.

För både honom och mig och så många med oss var det inte bara vår oro och den verklighet vi levde som förnekades och ignorerades av samhället. Samhället var aktivt emot oss. Skulle "krossa" oss som Persson sa. Myndigheter och media och våldsvänstern och utlänningarna mobiliserades mot oss. För att vi var nationalister, för att vi älskade vårt land och ville se en framtid för vårt folk.

Vi reducerades till "skinnskallar", till "nazister" och "rasister". I många fall av samma människor som idag ser sina privilegier tas ifrån dem och därför röstar på Sverigedemokraterna. Bättre sent än aldrig.

Vid några tillfällen kunde det ha slutat för mig som det slutade för Daniel. Jag minns dem som igår. Men jag kom undan de gångerna. Bara ren tur antagligen. Därför kan jag sitta här och berätta om Daniel Wretström till er som till sist såg igenom lögnerna. Vi är alla offer för ett ondskefullt system.

Bättre sent än aldrig. Daniel hade hållit med om det. Det tror jag.

För honom tog dock allt slut den 9 december år 2000 i Salem utanför Stockholm. Han blev grovt misshandlad av ett invandrargäng, påhejade av några flickor.

Daniel lyckades slänga sig upp på en passerande bil, men fick ingen hjälp utan drogs ner från huven och såg bilen åka iväg. I ett dike vid vägkanten tog hans krafter slut. Lilleman blev knivhuggen där, och fick halsen avskuren.

Han var 17 år.

James Waite var 14 år när han knivhöggs till döds fyra år senare i Sollentuna. Mördaren, en utlänning.

Arminas Pileckas var 15 år då han knivhöggs till döds i skolan i Broby.

Tommie Lindh var 19 år då han knivhöggs till döds av en "flykting" som försökte våldta hans väninna. Det skedde år 2020.

För dem är det för sent. Hur många till?

Jag mår illa av att skriva denna text. Jag gråter tårar av sorg och vrede. Jag hatar. Jag hatar med ett rent hat alla som tillät detta ske. Som tillåter detta ske. Vad ont de än råkar ut för så är det inte nog.

Men också. Detta hat ska inte få förtära. Det ska användas konstruktivt.

Vår hämnd är denna: när våra barn och barnbarn kan skratta och le i ett svenskt Sverige där sådant mörker jag berättat om ovan inte händer mer. Då är vi hämnade.

Det är vår heliga mission.