Bättre än Heberleins otrohet

Välj mellan otrohet och annan idioti eller förstå hur det är menat att vi ska leva tillsammans.

Ann Heberlein skriver i SvD under rubriken "Otrohet gör att mina väninnor trivs med livet" en text som handlar om att välja den enklaste vägen. Eller snarare kommer hon egentligen inte fram till något alls efter en lång serie argument mot trohet och för otrohet.

Det hela är tröttsamt modernt även om det innehåller en del saker värda att ta i  beaktande. Exempelvis hur "lust" (förälskelse) och kärlek handlar om två olika typer av kemikalier som frigörs varav den första mattas av och ersätts av den andra. Heberlein menar att den processen kan vara jobbig. Jo, det går från bus och lek till allvar och allvar avskys ju av den moderna världen och människorna i den.

En annan intressant sak är hänvisningen till studier som visar att kvinnor oftare är otrogna än män. Inget nytt för min del då jag läst sådana studier tidigare, men det verkar öka också, och det måste ju skava hos somliga som vill se män i allmänhet som promiskuösa svin av naturen. Inte heller detta, ökad kvinnlig otrohet, är egentligen så konstig. Men jag återkommer till det.

Jag ska inte stanna vid Heberleins artikel utan använder den som skäl för att få konstatera lite kalla fakta om män, kvinnor, relationer, sex och hur världen är beskaffad. Låt mig visa hur vi kommer bort från Henerleins otrohet.

Testosteronet avgör allt

Låt mig börja med att klargöra att det är männens testosteron som avgör allt, som skriver historia och vinner (eller förlorar) framtiden. Det är testosteronet som gör oss till krigare, beskyddare, makar och fäder. Män drar blankt för att vinna kvinnors gunst i strid mot andra män. Kvinnor attraheras av män som gör det. Ja visst kan vi lägga till ära och berömmelse, och när det kommer till en man med familj tillkommer sådant som beskydd. Men i grund och botten gör vi män det vi gör för det täcka könets skull. Du behöver inte gilla det och du kan tro att du är annorlunda. Det är du inte.

Allfader-Gud har programmerat oss till ett liv av kamp. Hela den naturliga världen befinner sig i en ständig kamp genom dualiteten i tillvaron: Ljus och mörker, varmt och kallt, positivt och negativt, man och kvinna. Dualiteten är ett krav och ur den kommer kampen. Och glädjen, kära läsare, upplever du när du vågar erkänna att det är i kampen som glädjen ligger.

För visst är det så att glädjen känns bäst när du gått i mål, när du slagit din motståndare, när du fått ditt pris; en medalj, prispengar eller ... ja, hon du bestämt dig för att erövra.

Kvinnan ska erövras

Mannen är kodad att erövra kvinnor och kvinnan är kodad att tämja mannen när hon väl erövrats. Så eftersom hon, som det svagare könet, vill se till så att mannen stannar med henne och barnen. Hon vill ha ett välfyllt skafferi, skydd från rovdjur och en man som ser till så att barnen får den bäst tänkbara starten i livet. Benägen hjälp får hon från naturen som ser till att mannen tappar i testosteron när han blir far. Han blir mer benägen att vårda än att ge sig ut på äventyr, lägra kvinnor och döda fiender. I den primitiva världen var det den starkaste (eller mest framgångsrika på annat sätt) mannen som valde den mest åtrådda kvinnan (eller kvinnorna).

Ja, mannen ska erövra kvinnan, inte be om hennes gunst. I 5 Mosebok kapitel 28 kan vi läsa den tydligaste profetian över hur det går om man inte lyder Guds lagar (vilka är naturens lagar). Vi lever i en tid då vi brutit mot naturens lagar och därför lider illa som folk och ras:

"Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig allt högre och högre, men du skall sjunka ner allt djupare och djupare. Han skall ge lån åt dig, men du skall inte ge lån åt honom. Han skall bli huvudet och du skall bli svansen."

När det gäller att vinna kvinnor uppstår här ett problem eftersom vita alltså måste tävla mot främlingar som lyfts fram och som på ytan uppvisar egenskaper som kvinnan attraheras av, även om det allt som oftast kommer mycket surt efter.

Mannens uppgift är en grannlaga sådan. Å ena sidan skall vår nationella kamp föras, å andra sidan kampen för att vinna en kvinna ... eller kanske flera?. Jag ska inte djupdyka i månggifte (en man med flera fruar, allt annat är kätteri) men jag konstaterar att den praktiken varit till gagn för oss som ras tidigare. Jag har personligen inga principiella invändningar mot det, om det görs på rätt sätt och att samtliga inblandade inser vad det handlar om: Två eller flera äktenskap mellan en man och hans fruar, där samtliga ärar dessa äktenskap fullt ut. Nåväl, för de allra flesta kommer ett traditionellt månggifte aldrig bli aktuellt, men som tankeexperiment är det ett intressant lackmustest tycker jag.