Hur ska vi hantera de fristående nationella nätverk som växer fram runt om i Sverige?
Framförallt unga män sluter sig samman i grupper som inriktar sig på olika former av aktivism underifrån. Stjälper eller hjälper dessa vår sak?
Under senare tid har det rört på sig alltmer i vår oppositions undervegetation. Lite varstans har det dykt upp mindre grupperingar med fantasifulla namn som ägnar sig åt alltifrån träning till friluftsliv (och antagligen en hel del annat därtill). Somliga av dem kommunicerar utåt på plattformar som Telegram eller Twitter, andra vet man inte ens om att de existerar, vore det inte för ett namn som viskats i förbigående.
Det är intressant att följa utvecklingen och se vartåt det kommer ta vägen. Framförallt är frågan hur de klassiska organiseringarna ska möta dem. Vis av erfarenhet vågar jag hävda att jag har svaret.
I min bok "Odalfolket och mannaförbunden" skriver jag om asymmetrisk organisering och vikten av sådan (man kan också kalla denna form av organisering för "organisering underifrån"). Enligt mig lämpar sig denna organisering utomordentligt bra idag och jag ser det som direkt nödvändigt att den fortsätter och blir mer utbredd.
Bäst vore om det fanns en eller flera olika mindre organiseringar, med olika inriktning men som också såg till att odla kontakten mellan sig, i varje kommun i Sverige. Med detta menar jag små grupperingar som samlar sig kring sådant som individerna i gruppen brinner för, men som alltid har nationalismen som grundfundament.
Fördelarna är uppenbara: vill man är det inget större problem att glida under myndigheternas radar; människorna man har kring sig är sådana man känner väl (lär känna väldigt väl över tid); risken för bråk och splittring är minimal då man agerar lokalt och i en kontext man känner väl.
Så länge man har en ödmjuk inställning till andra inom vår opposition och inser att det man själv gör i sin grupp antagligen inte är lösningen för alla, så är det gott. Denna insikt leder till att man fokuserar på sitt egna och låter andra göra vad de vill, samt att man söker respektfull kontakt med andra som delar samma grund som en själv, utan att för den skull vara en karbonkopia. När så sker kan vi se unga män vars fokus är träning och kampsport, dyka upp på en kubb- och kaffekväll med den lokala pensionärsligan … eftersom de alla delar den nationella övertygelsen.
Denna typ av småskalig organisering ligger i tiden. Vi kommer uppleva ökad repression och ökad övervakning. Sverige AB kommer allt mer desperat försöka hålla ordning medan det samhälle de skapat vittrar sönder. Också andra aktörer, stora företag, banker och tech-jättar kan komma att försöka sätta käpparna i våra hjul.
I denna allt mer kaosartade värld kommer olika grupper se tillfällen att berika sig eller få makt och kontroll. Vi kommer behöva våra egna "gäng" som kan stå upp lokalt för sig själva, varandra och de svenskar som förtjänar det. Vi behöver därför vara stabila på egna ben, fast rotade i vårt absoluta närområde med människor av kött och blod som vi kan lita på.
Men så klart är allt inte alltid bara frid och fröjd. Risken jag ser, förutom den uppenbara att säkerhetstjänster skapar egna grupper och försöker rekrytera till, är hur "klassiska organisationer" hanterar dessa lokala grupperingar som dyker upp. Men först, angående säkerhetstjänster. Här några råd:
Internetbaserade nätverk där "ledarna" vill veta saker om dig men håller sig själva privata bör du undvika. Det som händer på nätet är inte på riktigt, men det kan när som helst bli det då systemets agenter sparkar in din dörr.
Organisera dig lokalt med personer du känner. Med människor du kan prata med, träffa och umgås. Låt det ta tid att etablera förtroende.
Har du ingen lokalt, se fortfarande till att bara ge dig i lag med människor du kan umgås med, människor som finns på riktigt och har ett liv.
Han eller hon som envisas med att prata om våld och vapen på det där sättet som får dig att reagera instinktivt negativt; han eller hon ska du inte ha att göra med. Om gruppen tolererar dylikt, lämna gruppen.
Nu över till frågan hur etablerade och mer klassiska organisationer kommer möta detta. Jag har erfarenhet av detta (det är inte första gången mindre grupper dyker upp). När jag var 14 fanns i Sverige grupper som hette ortnamnet + NS (i mitt fall JUNS som stod för Järfälla unga nationalsocialister). På andra platser hette man SA, exempelvis Smålands SA där SA stod för stormavdelning. Senare kom "fria"-grupperna (namn + fria). Och varje gång reagerade de klassiska organiseringarna med ilska, eftersom de kände sig hotade.
Det är fel. Det är kontraproduktivt. Det är dumt.
Jag själv och den förening (klassiska organisering) jag varit med och grundat och tillhör (Det fria Sverige) ser med glädje på organisering underifrån. Hela vår idé bygger på detta. Vår förhoppning är att att det dyker upp små grupper av svenska nationalister i varenda by i hela vårt land.
Inte nog med det, vi vill underlätta för dem också. Exempelvis kan dessa grupper skicka en eller två personer till föreningens lokala arrangemang för att där se om de kan bygga ut sitt nätverk. De behöver inte blotta sig utan kan bara närvara och lära känna folk. Så klart kan de göra sammalunda på våra större evenemang i Svenskarnas hus i Älgarås. Om detta skriver jag också i boken jag nämnde ovan.
Vi vill att föreningen ska användas som en samlingsplats för personer som ser sig som fria svenskar. Våra medlemmar uppmuntras att engagera sig lokalt i olika vettiga alternativ som finns. Vi hoppas att den kollektiva kraften av över 2 000 medlemmar kan fokuseras där den behövs just då. Och det kan den om det finns vettiga lokala initiativ som kan ta initiativ.
Därtill har vi Svenskarnas hus som medlemmar kan låna kostnadsfritt, men som vi också erbjuder andra aktörer att hyra om de behöver.
Vi måste inse den tid vi lever i och det är en tid där vår opposition försöker hitta rätt väg framåt samtidigt som vi försöker förstå vilken politik och andlighet som ska vara vår i denna tid och de nästkommande 50 eller 100 åren. Det är inte 1900-talets politiska partier eller massrörelser som väntar, det är något helt annat.
Vi måste gå från den minsta gemenskap; familjen, via det lokala och sedan vidare utåt och uppåt. En vacker dag kommer en rörelse, en ledare eller en profet som talar rätt och sant vid rätt tid dyka upp. Och folket kommer följa. Vi är inte där nu. Ingen kan kräva att du ska följa honom, sådan lojalitet måste förtjänas.
Har man inte förtjänat den duger det inte att bråka med andra som gör vad de kan på egen hand. Tro mig, jag vet, jag har gjort precis det en gång i tiden. Vi ska söka samarbete och samexistens med alla som vill ett bättre Sverige. Det betyder inte att du ska kompromissa med dina principer, men det betyder också att du inte ska försöka tvinga dem på andra. Klarar man inte av varandra så får man leva och låta leva, lämna varandra ifred. Klarar man inte det, ja, då behöver man fundera på vad man håller på med.
Låt vår opposition vara en vildvuxen sommaräng. Färgrik med större och mindre blomster som bidrar med sin skönhet, sina unika kvaliteter. Förr eller senare kommer trädgårdsmästaren, men någon sådan ser jag inte på horisonten. Han är dock på väg, vandraren.