Hur blir med nationalismen egentligen?
Efter att ett helt liv ha lutat mig mot begreppet nationalism så börjar jag fundera över om det verkligen är en framkomlig väg. Allt ska stötas och blötas, så måste det vara.
I DFS Podcast kom vi (jag och Dan Eriksson) att prata om nationalism. Om vad det ska bli av den framöver. Under hela mitt liv har jag betraktat mig som nationalist. Denna ism har alltid varit själva grunden för mitt engagemang. Oavsett om jag iklätt mig olika politiska kostymer eller sökt som en tokig efter Gud och gudar så har nationalismen funnits där. När jag skrev Till värn för Norden ville jag starta en diskussion om 2000-talets nationalism och sedan skrev jag En nationalism för 2000-talet på samma tema.
Därför bär det mig emot att erkänna att jag nu vacklar.
Jag är inte så säker på att begreppet räcker till. Att det inte förstås rätt vet jag. I sig kanske inget problem eftersom våra motståndare aldrig kommer att skriva sanningen om oss i alla fall. Men jag vet inte om det kommer att vara gångbart framöver.
Jag har tre skäl som får mig att tveka:
Våra motståndare kommer att anamma begreppet
Problemet med den “nationella rörelsen”
Den totala begreppsförvirringen
Låt oss titta närmare på mina tre invändningar
Motståndaren definierar begreppet
För att ha en möjlighet att hålla ihop det Sverige som växt fram, det mångkulturella Minoritetssverige, kommer man att behöva en ny “gemensam” berättelse. Det krävs en “nationalism” och denna kommer att bygga på en del stolthet över det som varit, tre delar propaganda om det som komma skall samt sex delar av det nuvarande (värdegrund, flagga, mångfald men också hårda tag, krav på anpassning osv.) där nationalismen kommer att vara lika vanlig som svenska flaggan nu är på politikernas bröst.
De måste forma ett nytt Sverige där invandring och mångkultur reduceras till en ordningsfråga. Så länge man är juste, betalar skatt och inte ägnar sig åt jihad eller är kriminell, så är man “svensk”. Och från “Sverigevänner” hela vägen långt bort till vänster kommer denna nya gemenskap att applåderas. I grund och botten är de flesta inte nationalister utifrån ett blod-och-jord-perspektiv.
I detta narrativ glöms och förnekas folket. Nation är folk. En gemenskap som bygger på genetiskt arv. Men det har i dag tappat sin innebörd. För de flesta betyder “nation” bara en stat, ett land, en avgränsad plats. Och detta kommer vi inte att kunna ändra på. Gemene mans okunskap och ovilja att lära är oss övermäktig.
Jag tror att denna nya nationalism kommer att tas emot med öppna armar. Den kommer också att kännas som en seger efter alla år av svenskfientlighet. Men denna “nationalism” har inte ett dugg med mig att göra. Det är den amerikanska flaggviftande sorten – den som jublar över ett landslag där 99 procent av spelarna kommer från andra sidan jorden. En nationalism utan förankring i folket. Utan respekt för folket. Där flaggan är plastknappar på bröstet.
Det är redan svårt att förklara att olika uppfattningar om nationalism kan vara helt oförenliga. Lättare kommer det inte att bli. Därför tänker jag att nationalism inte räcker till.
Murken grund och höga trösklar
Jag har varit en del av den “nationella rörelsen” under större delen av mitt liv. Så tro mig. Den har gjort sitt och spelat ut sin roll. Den finns knappt kvar i sin ursprungliga form och så bör det förbli. Att försöka återuppväcka det som varit är inte en väg framåt.
Förstå mig rätt: den gjorde sitt, men de rester som finns kvar är i dag en del av problemet. Gamla analyser, taktiker och drivkrafter stjälper. På många sätt var den destruktiv redan från början – mer en subkultur än en politisk rörelse. Icke förty var den en bidragande orsak till att vi är där vi är i dag, på gott och ont. Vi vet inte hur det annars hade sett ut. Men jag är övertygad om att de flesta av oss kunde ha gjort mer nytta för folk och nation än vi gjorde.
Sanningen är att den kostat för mycket, på ett rent mänskligt plan, utan att ha levererat tillräckligt. Och om den en gång var nödvändig, är den inte det längre. Inte främst för att den ger dålig publicitet, utan för att man inte kan bygga på dålig grund.
Självklart känner jag nostalgi. Det gör inget. Det får gärna vara något man nördar ner sig i, som folk gör med allt möjligt. Historien bör bevaras, skrivas – och hedra de som hedras bör. Jag skäms inte för det som varit. Men det som varit har farit. Det är inte här och nu, och absolut inte framtiden.
Vi som vill bygga för framtiden går vidare. Den rest av den “nationella rörelsen” som finns kvar i dag (och vill göra det) snubblar fram med gamla uttryck för nya problem. Den lever på minnen – ofta dåliga. Fel analys, fel strategi, fel motivation. Fel, helt enkelt. Och vi har inte råd att ha fel i onödan.
Hopplös begreppsförvirring
“Jag är inte rasist … men” gjorde man sig lustig över förr. Jag förstår varför. På samma sätt som begreppet “rasism” tömdes på mening, håller “nationalism” på att gå samma väg.
Vi kommer inte att ha kraften eller resurserna att försvara det du läser på Wikipedia:
En nation (latin: natio, ‘börd‘, ‘härstamning’, ‘folk(stam)’ eller ‘släkte‘; av nascor, ‘födas‘) …
utan vi blir sittande med Svarte Petter:
… avser i dag vanligen ett kollektiv av människor som förenas genom medborgarskap i en stat eller ett land.
Det är den framtid som väntar begreppet nationalism – med SD i spetsen.
Det spelar ingen roll vad vi menar. Att en liten grupp talar med varandra om rätt definitioner förändrar ingenting. Om målet bara är begreppstrohet, talar vi om en sluten orden – inte om en levande, folklig kraft för bevarande över generationer.
Det måste vara tydligt vad man vill – och på vilken grund man står. Och grunden måste vara sann. Är det nationalstaten Sverige som är vår raison d’être? Jag menar att det inte är det. Den som blickar framåt, mot kommande generationer, måste finna ett begrepp och en orsak som är tydligt.
Vem är svensk?
Vad är en svensk?
Vad är det svenska?
Dessa frågor kommer ur antagandet att nationen är ett juridiskt begrepp. Allt reduceras till medborgarskap, till formalia, till regler. Det leder till en binär polarisering: å ena sidan de som säger att “alla kan bli svenska”, å andra sidan de som hävdar att “ingen kan bli svensk”. Båda har fel. Båda har rätt. Men båda missar något.
För du blir inte svensk bara för att du har ett svenskt pass. Men det betyder inte att du inte kan bli svensk. Problemet är att med den begreppsförvirring som råder går det inte att ens börja reda ut det.
Kära läsare, förlåt att jag avbryter, men jag behöver ditt stöd
Om du uppskattar att läsa mina texter och de ger dig något värdefullt, så finns det några enkla sätt att stötta mitt arbete:
⟹ Teckna en betald prenumeration – det hjälper mig att fortsätta skriva. 👌
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672 (skriv gärna “gåva”). 👍
⟹ Hjälp till genom att dela texterna vidare så fler hittar hit. 🫶
Tack på förhand – det betyder mycket.
/Magnus
Så, hur blir det med nationalismen?
Svensken är ett folk. Våra brödrafolk är samma som vi, men kallas norska, danska, finska. Folk är mer än gränser, men också mindre. Småland var små länder, fyllda med olika folk. Masar och kullor är folk i sin egen rätt, men också en del av det svenska folket. De är också en del av nationen Sverige. Skåningarna är svenska medborgare, men hatkärleken till Sverige är verklig.
Nationalismen var knepig redan förr, när det lokala betydde mest. Idag, med miljoner främlingar i landet, från helt andra länder, kulturer och religioner, blir det ju etter värre. Så, hur blir det med nationalismen?
Det blir förvirrat – särskilt när stat och etablissemang börjar försöka dra nytta av den kraft som finns i begreppet. Min känsla är att vilja förekomma dem. Jag bryr mig inte om juridiken, inte om medborgarskap, inte om statsvetenskapliga definitioner. Jag vill inte knyta mig till den “nationella” rörelsen – vare sig i dag eller i morgon. Och jag vill bort från förvirringen.
Jag är fri, kort sagt. Fri att välja väg. Att röja bort allt sly som står i vägen. Jag vet att det blommar nytt och kraftfullt efter en skogsbrand. Kanske krävs samma formidabla rening i detta fall.
