Hör opp mina bröder – manlighet ska läras ut från far till son
Efter att ha blivit vuxen man vid en ålder av 45 - 46 delar jag här med mig av mina tankar kring detta och problemet med att fäder slutat lära ut manlighet till sina söner.
Jag erkänner villigt att jag blev "vuxen" ganska nyligen. Jag vet inte exakt när, det är inte en sådan händelse som känns i kroppen. Men plötsligt föll bitarna på plats och ett lugn inträdde i själen som inte funnits där tidigare.
Hur kunde det ta sådan tid? Enkelt. Den moderna världen håller oss tillbaka. Den vill inte att män ska bli vuxna eftersom vuxna män är farliga för alla maktsystem. Så världen gör vad den kan för att hålla oss män kvar i något form av pojkmentalitet med allt vad det innebär.
Det är ytterst problematiskt och bara möjligt i en tid då själva manligheten som företeelse ifrågasatts och attackerats. Det mest självklara och naturliga har tagits ifrån oss med ohyggliga konsekvenser.
Få av oss har av våra fäder fått den uppfostran som en gång var bruklig. Detta är lika sant för kvinnorna som inte lär sig vad det innebär att vara mor och hustru av sina mödrar. Vi sparkades ur boet och det överläts åt samhället att fylla föräldrarnas roll. Vilken katastrof. Sedan dess har vi jagat vår manlighet.
Idag är det big buisness detta med manlighet. Mer eller mindre suspekta "gurus" försöker sälja kurser i manlighet och pojkar står i kö för att bli män. För att bli vuxna. Tänk när far- och morföräldrar samt farsgubbe och värnplikten ordnade den biten.
Det är så det ska vara nämligen, det ska gå från far till son. Då sker det i rätt sammanhang. Vi är olika nämligen så det som fungerar för svarta i USA eller ungdomar i Ryssland är inte germanernas väg. Självfallet finns det många likheter med vad en "vuxen man" är, men många olikheter också. Därför är det faderns roll att uppfostra sonen till man – eller mot manlighetens uppfyllande.
Faderns roll är att grunda manligheten i sonen. Att vägvisa honom år för år tills den dagen så han kliver ut i världen och möter den ensam. Då är faderns arbete med sonen avklarat varpå nästa steg för honom själv tar vid. Sonen går vidare för att bli man, men det gör också fadern. Att tro att man "blivit en man" är för mig en styggelse.
Jag tillhör skolan som skriver under på detta maxim: Lev som en man. Dö som en man. Bli en man. Framöver kommer jag att resonera mer kring detta. Manlighet går från far till son, det är tanken. Men många av oss har inte fått det från vår far, på samma sätt som han inte fick det från sin. Länken bröts någonstans. Därför får vi hjälpa varandra, mina bröder.
Och nej, det handlar inte om att "hitta tjejer". Det är inte grunden för mig. Att leva som en man hjälper dig på traven med det täcka könet så klart, men det är inte därför vi gör det. Gudarna kräver det av oss. Därför gör vi det. Det kommer vara min utgångspunkt i alla fall.
Med tanke på att jag äntligen blivit vuxen tycker jag det är dags att säga vad jag har att säga i frågan. Vuxen är jag, man har jag inte blivit ännu, inte på det sättet. Men jag försöker leva som en, varje dag av mitt liv. Jag tar också ansvar för min sons uppfostran, jag visar och pekar och säger: "detta är vägen". Gör jag tillräckligt bra ifrån mig kanske min son på min begravning säger: "nu är min far en man". Gott så.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja Härden genom att teckna en betald prenumeration. Jag "låser" så lite som möjligt men en del exklusivt material får du som tack för ditt stöd. Bland annat Högläsning vid härden.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0762475672.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare! Visst är det fler svenskar som skulle behöva läsa dem?
Ett stort tack för ditt stöd,
Magnus Söderman