Grunden för verklig tro och livsfilosofi

Stora sanningar kräver inte många ord och står på egna ben. Men de ger upphov till funderingar man inte ska undvika, utan snarare sätta tänderna i. Så, låt oss.

Jag kan inte släppa min ekumeniska strävan att få kristna, hedningar, agnostiker och varje andligt och filosofiskt intresserad människa i den utvidgade stammen att finna en gemensam grund.

Finns viljan finns också vägen framåt.

Vår tro ska inte vara något som splittrar oss. Den ska stärka, samla och vara en källa till tröst och motivation. Den ska förankra oss. Det finns mycket annat vi kan träta om. Olika lager av tro som kan stötas och blötas i all vänskaplighet. Men en gemensam urgrund – ska det vara så svårt?

Inte vid härden.

”Men fanatikerna då, Magnus?”, frågar du. ”Behöver vi inte dem?” Jag svarar att vi visst behöver dem. Att vi verkligen behöver dem. Men vid kärnan. Vid kärnan – inte utanför den. ”Vilken är då kärnan?”, frågar du. Det ska jag svara på.

—

När jag för många år sedan stötte på orden ”Ek trúi á mátt minn ok megin” brände de sig fast. Kanske var det en uppenbarelse. En skatt – som när jag som barn grävde upp något ur marken som fick pulsen att stiga. Något som fascinerade. Det är ord som tar över när de uttalas och som tar över när de viskas. Tankarna blir rena och klara när sinnet fokuserar på dem.

Och det utan att jag ens förstod innebörden.

När jag sedan borrade vidare i orden föll allt på plats. Jag insåg att det var så mycket mer än ord. Det var en trossats. En kärna som allt annat kunde växa ur. Låt mig förklara.

”Ek trúi á” översätter jag till ”Jag tror på”. Det är inte en åsikt. Snarare en förtröstan, en rotad visshet. ”Tror” och ”litar på” ligger här nära varandra. Därefter ”máttr”, som betyder makt eller styrka – den jag kan frammana inom mig, en bärkraft. Sist av allt ”megin”: min inre bärkraft. Den verksamma energin, von Reichenbachs odskraft eller Vril, om du så vill. Å ena sidan livskraften – men inte bara som upprätthållare av liv, utan också som något jag kan använda i mitt liv, till en egen resning. En formidabel styrka.

Jag tror på min egen makt och styrka. En bekännelse lika mycket som en trossats: Jag står i världen med egen styrka, och jag erkänner den som helig.

Det är där det börjar för oss alla: i insikten om vilka vi är, varifrån vi stammar och den styrka och kraft som var och en av oss bär inom oss. Vi börjar inte med böner om hjälp och stöd. Vi reder oss själva så långt vi kan. Sedan gemensamt. Först när vi överväldigas – när det är nattsvart, när vår makt och styrka är dränerad – då vänder vi oss till Allfader-Gud. Till en högre makt.

Den inre styrkan beror på flera faktorer. En är vilka vi är utifrån vår härkomst. Man ärver förmågor som påverkar om man som individ är mer eller mindre självständig. Miljö, uppfostran och ”livets hårda skola” spelar in – men främst förfädernas gener inom oss.

Självfallet spelar religionen, eller avsaknaden av religion, också en stor roll. En religion som betonar underkastelse och hjälp ovanifrån kan göra individen mindre benägen att ta itu med problemen längs vägen. En religion som gör tvärtom skapar människor som i första hand inser att det egna ansvaret är långtgående och att bönen och förtröstan snarare är en hjälp till motivation. Skillnaden mellan den inställningen och hoppet om en lösning utifrån – ett mirakel – är stor.

—

Att tro på sin egen styrka och kraft. Att omfamna det egna ansvaret och förstå att det finns en tydlig koppling till förfäderna – blod och kynne – skulle kunna vara något vi alla kan enas om. Det är kärnan. Den håller vi hårt i. Där finns fanatikerna. Den ger vi inte upp. Den låter vi inte blekna.

Om jag sedan blotar eller ber i kyrkan – eller både och – eller bygger vidare med en psykologisk eller filosofisk förståelse, spelar mindre roll. För alla inblandade. Förfäderna och den absoluta ansvarskänslan delar vi. Den hedrar vi. Den utforskar vi. Den ritualiserar vi och bygger vidare på.

Allfader-Gud är inte en curlingpappa. Vår civilisation byggdes inte av människor som passivt inväntade att någon annan skulle göra arbetet. De förstod att välsignelserna kommer till den som själv tar ansvar och sätter i gång.

Detta är grunden för en verklig tro och livsfilosofi.

Det är detta som predikas vid härden.

---

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

---