Gårdagens viktigaste händelse hade inte ett dugg med Donald Trump att göra
Efter 38 år i fängelse blev Richard Scutari äntligen fri.
Om allt gick som det skulle såg Richard Scutari igår hur fängelsets dörrar öppnades framför honom då han släpptes fri efter 38 år bakom murarna. Igår stod det "Release Date: 01/21/2025" på den amerikanska federala fängelsemyndighetens sida, idag läser jag: "Not in BOP Custody as of: 01/21/2025". Fri alltså. Fri till sist.1
Richard Scutari var en nyckelperson i den grupp som formerades runt Robert Jay Mathews i början av 1980-talets USA. Deras mål: att utkämpa ett krig mot den federala regeringen som de ansåg utgöra ett dödligt hot mot de vita folken. Hans fängelsedom på 38 år speglar de enorma risker han tog för att försvara dessa ideal, och hans frigivning är en milstolpe för många av oss som inspirerats av hans kamp och offer.
Det har gått många år sedan jag hade någon kontakt med Richard. Jag får dåligt samvete ibland, att jag inte skrivit till honom. Varför har jag inte gjort det, med tanke på hur viktig han ändå varit för mig under större delen av mitt liv? En rannsakan är på sin plats, men det spelar ingen roll här och nu. Denna text handlar inte om mig, den handlar om att en av våra främsta frihetskämpar äntligen är fri.
Vad Richard tar sig för efter att ha lämnat fängelset vet jag inte, men han har carte blanche att göra vad han vill. Hans tjänstgöring har varit på övertid under lång tid och han har påverkat mer än många andra bara genom att vara den han är. Jag är bara en av kanske tusentals.
Jag började brevväxla med Richard i början på 1990-talet. Ibland var jag en ivrig skribent, och andra gånger dröjde det längre mellan breven. Hans brev var alltid fyllda med styrka och visdom. Jag minns ett av dem där han skrev om hur viktigt det var att vi såg till att arbeta kulturellt och socialt för att skapa en stark grund för nästa generation. Det var något jag tog till mig och som jag burit med mig. Många gånger kände jag mig förundrad eftersom han inspirerade och stärkte mig moraliskt när det borde ha varit tvärtom. Det var ju trots allt han som satt i fängelse, inte jag. Hans brev och andra skrifter var länge min guldgruva och jag lärde mig mycket. Och det har aldrig bara handlat om den direkta politiska eller andliga vägledningen, utan även hans tankar om livet, relationer, barn, sorg, kärlek, frustration och så vidare.
Jag är känslomässig och tvekade aldrig att vara personlig när jag skrev till Richard. Och eftersom han är en människa med stort hjärta som genuint vill andra väl kom han att hjälpa mig genom några svåra tider. Kanske låter det klyschigt, men på flera sätt blev han en fadersfigur för mig och jag hoppas att jag gjort honom stolt.
Det är sorgligt att han, en person vars uppoffringar borde vara en självklar del av vår historia, idag är okänd för många yngre generationer. Jag kan inte annat än känna att jag till del svikit min plikt att se till så att både han och de andra tysta brödernas offer inte faller i glömska. David Lanes föreskrift nummer 40 är tydlig:
"Ett folk måste högre än alla världsliga ting, vörda de som offrat sina liv eller sin frihet för att bevara folket."
Fler borde känna dem alla vid namn; fler borde skrivit till Scutari genom åren. Fler borde följa Frank DeSilva på X och köpa hans böcker om det tysta brödraskapet. Bättre sent än aldrig så klart så det är bara att göra.
Hursomhelst. Jag ser framför mig hur Richard mötts av sina nära och kära. Hur han andades fri luft igen och hur mil efter mil lades mellan honom och de 38 år som han tillbringat i det federala fängelsesystemet. Jag vet att det inte är så det går till. Han hade varit ute från det riktiga fängelset ett tag redan och i ett halvvägs-boenden, men i alla fall. Tanken är trevlig.
Han gjorde betydligt mer än vad plikten krävde av honom och nu kan jag bara önska honom allt gott framöver. Han är och förblir en av våra bästa och ett föredöme för oss alla. Richard Scutari, en obruten kämpe.
Jag har inte fått frigivningen bekräftad ska tilläggas, inte från tredje part och med tanke på hur systemet behandlat Richard så finns en liten oro. Men fängelsemyndighetens sida talar sitt tydliga språk.