Gå leende in i striderna du har att utkämpa
Vi blir inte fria genom känslor utan genom ordning. Striden börjar där du tar ansvar för något som spelar roll.
Striden är ständigt närvarande i mitt liv, och jag är medveten om det. Sant är att när man blir medveten om den, blir det enklare att göra sitt värv. Att förneka striden är att råna sig själv på förmågan att hantera den. Den är där, vare sig du vill det eller inte. Den är inte ett val. Den är ett faktum. Något som tränger sig på dig. Bördan väljer dig – du väljer att bära den eller kapitulera.
Våra strider kan verka åtskilda, men de hör alla ihop. Den inre kampen som utspelar sig i din kropp och ditt sinne – mellan din jordiska natur, dina drifter och instinkter, och din andliga dito, den idealistiska ådran som vill att du ska bete dig, vara anständig, offra – ja, resa dig över dig själv – är i grunden samma som den yttre strid du utkämpar.
För en sådan som mig, där idealismens eld flammar het, är den yttre striden mer påtaglig. Den har ett eller flera lager visavi den som saknar idealismen. Jag bär inte bara ansvar för mitt liv, min familjs och mina mest närstående vänners. Jag tar också på mig att vara sköld och svärd för en bredare tillhörighet: folket och landet, blodet och jorden.
Men den inre kampen och den yttre striden är båda en del av det som rör själen.
–
Det går inte att vända om när insikten slagit ner. Det finns ingen väg tillbaka. Den som ändå försöker vända om, kommer snart fram till den första brända bron. Det tar stopp. Är man enträgen kanske man kommer över den, och en till. Sedan går det inte. Kanske väljer man att slå ner bopålarna mellan de brända broarna. För den väntar en tillvaro i skuggorna.
Den har tagit avsked från oss.
Striden och kampen hör ihop, och du kan först hoppas på att vinna makt i världen när du vunnit makt över dig själv. Många väljer att posera och förklä sin konsumtion av vår sak som underhållning, som vore den allvarligt menad. De inbillar sig att konsumtionen i sig är en motståndshandling. Men så är det inte – tvärtom. Det är onani.
Verklig opposition kräver sin kämpe, och kämpen är den som har motståndet som en daglig praktik, som på djupet låter övertygelsen leda i livet. Inte “jag” eller “ha” eller lust eller berömmelse. Det kräver plikt och ansvar.
Förlåt att jag avbryter!
Om du uppskattar att läsa mina texter och de ger dig något värdefullt, så finns det några enkla sätt att stötta mitt arbete:
⟹ Teckna en betald prenumeration – det hjälper mig att fortsätta skriva. 👌
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672 (skriv gärna “gåva”). 👍
⟹ Hjälp till genom att dela texterna vidare så fler hittar hit. 🫶
Tack för allt stöd – det betyder mycket.
/Magnus
Jag har tagit bördan.
Jag försöker bygga ordning och något bättre.
Jag skyddar det som är mitt.
Det är raka motsatsen till poserandet. Det vore trevligt om jag vann rikedom. Det är underbart med kvinnans kärlek. Berömmelse är säkert spännande. Men inget av det spelar någon roll, annat än i relation till uppdraget.
Rikedomen måste omsättas i resurser för vår sak. Kärleken skulle motivera att göra det lilla extra. Berömmelsen skulle välkomnas eftersom den betyder att fler tar del av mina ord.
Men hedern framför allt. Och heder är att göra rätt när ingen tittar. När ingen applåderar. När man inte bekräftas. När berömmet uteblir. Så har jag levt, och så ska jag dö. Jag kräver inget mer från dig. Detta svärd som sitter i stenen kan du dra upp, hur enkelt som helst. Alla är kallade, alla är utvalda. Men det sista steget är upp till dig själv att ta.
–
Pliktkänslan avgör människovärdet, skrev Vitalis Norström. Jag håller med. Jag tillskriver människovärde utefter pliktuppfyllelse. Flyr man sin plikt, gör man sig värdelös. Skyll inte på mig – den olyckan har du i så fall dragit över dig själv.
Antingen lyder du, eller så leder du. Att finna sin plats i hierarkin är att göra sin plikt. Vad din plikt består i vet inte jag, men lyd eller led. Gå i fronten eller var understöd. Det är inte svårare än så att erövra sitt människovärde.
–
Jag vet att jag själv är min egen värsta fiende. Ressentimentet, den jävla bitterheten och frustrationen. Jag vill skylla på Henne. Jag vill anklaga Honom. Men det är bara jag. Jag kan alla undanflykter. Som om jag memorerat en bok där de finns listade från A till Ö.
Jag vet också vägskyltarna som leder till segern: lojalitet, gränssättning, vardagsrit. Jag vet vad som krävs. Vad som krävs för att vinna segern.
Min kropp, mitt sinne, mitt hem, min familj, min organisation, mitt folk och mitt land.
Jag tränar fast jag inte orkar.
Jag säger nej till överflöd för att behålla fotfästet.
Jag planerar och prioriterar så att hemmet blir en härd.
Jag väljer bort för att kunna välja rätt.
Att frivilligt ställa in sig i ledet, att organisera sig och välja att bära bördor man kunde slippa, gör en överlägsen individ – en person som är modigare och med bättre karaktär än massmänniskan.
Dem tillhör äran.