Från öar till gemenskap: att bygga en starkare samhällsväv som förändrar på riktigt
Arkitekterna bakom dagens samhällsbygge och människorna som styr det vill inte att du ska läsa och ta dig till av denna text. De vill att du bara ska lunka vidare. Ge dem inte det, var motvalls.
Låt mig tjata lite på dig, det behövs då och då. Tjata, eller snarare kanske påminna. Det är enklast att vara en ö, en individ bland individer, fri att göra som man vill och aldrig anpassa sig till någon annan. Man kan då också, som denna fria individ, välja på vem man ska lyssna och när och passar det man hör inte, ja då väljer man om, så att det man hör passar det man vill höra.
Detta är den moderna världen. Huxleys "nya sköna värld" med soma och allt. Snart nog kan vi odla nästa generation i konstgjorda moderliv också, så att den sista resten av nödvändig tvåsamhet kan raderas ut och njutningslystnaden ta över helt och hållet.
Det är ju vad det handlar om: njutning. Mer ofta än sällan är det njutbart att vara en ö. Inte för inte är svensken det folk med mest ensamhushåll. Därtill har vi föreningskrisen (som få bryr sig om) då man inte ens kan hitta en kassör till en bostadsrättsförening eller suppleanter till idrottsklubbars styrelser.
För vi är alla öar. Vi vill konsumera, inte producera. Vi vill ha Netflix, inte tablåer att hålla oss efter. Jag vill ha det jag vill ha och jag vill ha det när jag vill ha det.
Och så kommer den västerländska människan att avsluta sin existens på vår jord. Som vi känner henne. Och det gör inget. Det är lika bra. Den västerländska människan visar sig livsoduglig i förlängningen. Peak väst har kommit … och gått. Nu är det post väst men västerlänningen har inte fattat det.
Det är post dig också, om du inte gör något åt det. Sanningen är nämligen att det inte duger att hålla kvar vid detta impotenta tänkesätt och att det kommer krävas vilja och disciplin om man vill bryta det. De som lyckas kommer att frodas. Och de som kommer lyckas är inte öarna.
Jag hade besök här hemma om sistens. Min besökare levererade ett par kommentarer om min tomt, bristerna som finns på den. Vad som behöver göras. Påpekandena var inte fel. Vi pratade odling också. Jag konstaterade att jag har en romantisk syn på det. Vill gärna odla hela tomten, men har inte intresset, men framförallt inte tiden. "Undanflykter" sa mitt besök. Lite på skämt. Men också lite på allvar.
Men jag är en av alla dessa öar och det innebär att en del tvingas stryka på foten. Ansvaret för telningen och därtill den vardagliga skötseln av ett hem samt arbetet med Svegot, Det fria Sverige och nationsbygget i Älgarås med mera med mera tar sin beskärda del och då får häcken och stenplattorna vänta.
En ö ska bo i en lägenhet, eller ha sitt hus som största hobby. Annars blir saker och ting styvmoderligt behandlade. Det kan det bli i lägenheten också, jag vet det. Det är inte meningen att människan skall vara ensam.
Det är vad jag vill komma fram till: att vi inte ska vara öar. Precis som att man måste tvinga sig själv till att göra den där insatsen och motionera så måste man tvinga sig till att inte fortsätta vara den där ön. Man måste inse att det är objektivt sätt bättre för en själv och för folket att öarna ger plats för den enhet som kallas familj.
Och jag menar allvar med att vi måste tvinga oss, för annars blir vi kvar i den enkla moderna ö-världen där vi sitter i våra skokartonger till lägenheter (eller i hus med tomter där häcken alltid klipps lite för sent, eller vad det nu kan vara).
Eller ja, måste och måste. Här måste inget men det kommer bli ett abrupt slut på detta post-västerländska samhälle och kravallande eritreaner på Järvafältet i Stockholm är bara en försmak. Minsta lilla kunskap om historien visar tydligt sanningen i detta.
Ensam är inte stark, ensam är bara ensam.
Och det gäller inte bara hemmet utan också i de vidare cirklarna. Det enklaste är att vara singel, bo själv, inte vara engagerad i någon form av förening eller gruppering som äger en kollektiv vilja och strävan samt ha allt från mat till underhållning och sex on-demand.
Enklast ja, kanske mest njutningsfullt. Men ack så ovärdigt. Det är existens, inte liv. Inte meningsfullt liv. Inte liv med substans, riktning och mål. Och nej, husdjur räknas inte!
Självfallet är det enklare sagt än gjort att komma bort från ön. Många av oss på dem är ju skeppsbrutna. Det är inte av egen vilja vi befinner oss där. Det kan ta tid att komma därifrån. Det jag vill förmedla är att vi aldrig får sluta försöka. Disciplin. Vilja. Som jag brukar avsluta sittningarna vid härden: ge aldrig upp.
Denna världens härskare, gamle bockfot, vill ha oss isolerade och på jakt efter vår egen njutning; ansvarslösa och själviska. Han vill att vi ska se på våra medmänniskor som vore de bara redskap för vad "jag vill" ha i detta nu. Och det är enkelt att leva så eftersom det är den breda vägen. Den leder däremot åt hel.
Därför ska vi aktivt söka ett sammanhang där vi bestämmer oss för att vara två (och sedan kanske några fler beroende på omständigheter) samt bortom denna minsta krets finna vidare sammanhang där goda människor väljer en kollektiv strävan och vilja, där varje individs förmåga läggs ihop med andras och blir en formidabel kraft.
När det sker i hemmet så vips är de stenbelagda gångarna i ordning, häcken klippt och tomten odlad. När det sker i vår fria svenska förening så bygger vi faktiskt en ny nation, livskraftig och redo att bära vårt folk fram genom historien.
Detta må vara vägs ände för väst och de själviska svinen som skänker bort vår civilisations arv. Men det är bara början för det fria Sverige.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja Härden genom att teckna en betald prenumeration. Jag "låser" så lite som möjligt men en del exklusivt material får du som tack för ditt stöd. Bland annat Högläsning vid härden.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0762475672.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare! Visst är det fler svenskar som skulle behöva läsa dem?
Ett stort tack för ditt stöd,
Magnus Söderman