Frågan vi bör ställa oss: Vad är egentligen det värsta som kan hända?
Tankar om allt vi målar upp i vårt sinne och som hämmar oss från att göra det vi bör göra.
En bra författare eller filmskapare vet att människans egen fantasi är betydligt mer potent än några ord eller filmsekvenser någonsin kan vara. Det är alltid det som läses mellan raderna som kittlar eller skrämmer mest. Och det är lika sant – kanske till och med sannare – i dag, trots den veritabla visuella anstormning som möter oss varje dag på internet.
Denna insikt ger vid handen att vi är vår egen värsta fiende när det kommer till att ta ställning för något eller bara ta bladet från munnen och säga vad vi tycker och tänker. Vi fegar gärna ur på grund av de scenarier vi målar upp för oss själva i vår fantasi. Sällan är vår oro grundad på något verkligt vi kan hänvisa till.
Visst är det så att svenska nationalister fått skopor med ovett östa över sig. I min egen krets av vänner och bekanta har somliga drabbats av alltifrån att ha fått sparken till att ha utsatts för hot och våld. Men sett i det stora hela tillhör de undantagen. För de allra flesta är det nationella engagemanget mer eller mindre oproblematiskt.
-
Fantasin är dock fascinerande, då den kan ta små skärvor av sådant som andra råkat ut för och sedan skapa en mosaik som skrämmer vettet ur oss. Jag är inte bättre än någon annan – tvärtom har jag gått igenom min beskärda del av obehagskänslor efter att ha blivit framlyft som (här kan du lägga in valfritt känsloord du läst – jag har blivit kallad för dem alla under dessa år som passerat) i skolan, i den vidare vänkretsen, på jobbet eller i medierna.
I början – i mina tidiga tonår – var känslan spännande. När jag blev äldre och far funderade jag över hur barnen eventuellt kunde “drabbas” av mitt engagemang, och jag kunde oroa mig över arbete, bostad och hur det skulle gå om jag “hängdes ut”. Tanken på att kasta in handduken och lägga ned – om ens för en liten stund – fanns aldrig. Och tack och lov har ingen (jag menar flickvänner) någonsin krävt det av mig.
Första gången jag “hängdes ut” med stor bild och namn i pressen blev jag paranoid en stund. Det var som att alla tittade på mig. Så var det inte. De flesta har på tok för mycket annat för sig än att lägga en uthängd Magnus Söderman på minnet. (Insikten om hur liten vår nationella bubbla är, och hur få som vet vem jag är efter över 30 år på barrikaderna, både roar och oroar.)
Nog förstår jag att det är skillnad mellan mig och de flesta andra. Jag har varit mer eller mindre offentlig väldigt länge. Mitt liv har kretsat kring vår svenska strävan sedan innan jag flyttade hemifrån. Jag har aldrig aspirerat på en karriär inom arbetslivet; jag har levt anspråkslöst, och varken personlig bekvämlighet eller lönekuvertet har varit särskilt betydelsefulla. Nej, det är inte ett liv jag rekommenderar de flesta. Tvärtom.
Men nog om mig och min brist på negativa upplevelser.
Sanningen är den att för de allra flesta händer absolut inget alls bara för att de tar ställning och står upp för sig själva och vad de tycker och tänker. De flesta är så till den milda grad ointresserade att man inte ens lyckas få igång en intressant diskussion i fikarummet.
Ja, det spelar roll hur du för dig. Ja, det spelar roll vad du säger. Ja, det spelar roll hur du säger det. Ja, det spelar roll vilket typ av sammanhang det är. Jag målar med bred pensel. Att jag ska behöva klargöra det.
Så, tillbaka till början: Vad är det värsta som kan hända? Ska vi vara realistiska – och det ska vi – inte mycket. Någon tycker att du har fel … eller kanske till och med att du är lite obehaglig. Någon kanske inte säger hej nästa gång på stan. Eller så kanske du inte blir inbjuden till nästa fest när vännens vän fyller år.
Det kan du leva med. Faktiskt är det ett pris väl värt att betala för att stå upp för sig själv. Tro mig, jag menar inte bara det “politiska”, utan överlag. Att stå för sina tankar och sin vilja är att stå upp för sig själv. Det är integritet.
Det värsta som kan hända är inte särskilt farligt.
-
Det bästa som kan hända – det är däremot något fantastiskt. Det är att du växer, som människa, som individ, som dig själv. Folk lyssnar på dig. Du spelar roll. Du påverkar. Och ja, det är lika sant också när du står upp för vår svenska strävan.
Jag menar inte att du ska bli en helig dåre, en folktribun eller att du måste föra flaggan till fronten och vara sist därifrån. Inte alls. Att göra det är att riskera mer än de flesta – och få är kallade till denna tjänst. Men du ska stötta oss som är det. Du ska ha vår rygg när det behövs.
Det är det minsta vi kan förvänta oss.
Kära läsare,
Om du uppskattar att läsa mina texter och de ger dig något värdefullt, så finns det några enkla sätt att stötta mitt arbete:
⟹ Teckna en betald prenumeration – det hjälper mig att fortsätta skriva. 👌
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672 (skriv gärna “gåva”). 👍
⟹ Hjälp till genom att dela texterna vidare så fler hittar hit. 🫶
Tack för allt stöd – det betyder mycket.
/Magnus